Om ditten och datten

I torsdags tog jag med burken med bytet till skolan och överlämnade den med mallig min till kollegan. Hon inspekterade innehållet och hade mage att säga att de verkade lite slöa men hon skulle göra sitt bästa för att få igång dem till racet.

Det tog inte många minuter förrän hon meddelade att det inte var någon hemma i de flesta husen. Hon kunde urskilja ett uns av liv och rörlighet i två, annars var det dött, till och med tomt. Vi hade behövt sex snabba, pigga och målinriktade sniglar* och hade endast två halvdöa. Men, man tager vad man haver så vi gick ut till snigelracebanan och placerade de två i mitten av en cirkel i sanden.




Kollegan startade dem med ett käckt "Klara, färdiga, gå"! Inget hände. Sniglarna verkade mer än slöa, visade inte det minsta intresse för att över huvud taget röra på sig. Engagemanget från elevernas sida var i paritet med aktiviteten hos blötdjuren. Hur kul är det att titta på två skal i mitten av en cirkel? Hela arrangemanget började likna någon slags rit. Två kvinnor i medelåldern låg på knä och talade till två snäckskal medan sex tonåringar stod en bit ifrån och försökte se ut som de bara hade råkat gå förbi.

Det slutade med att vi lämnade blötdjuren åt sitt öde i sanden. Eleverna verkade fullständigt ointresserade av den tragiska utgången så vi strök ett streck över det hela och gick vidare. Sån't e livet för en snigel helt enkelt.



*Till vän av ordning: Egentligen är de snäckor. De upphöjs/degraderas till sniglar när de har hamnar på en restaurangmeny.

I morgon är det tänkt att vi ska ha ett snigelrace med eleverna och då behövs sniglar. Kollegan ringde för en stund sedan, uppgiven och förtvivlad. Hon hade sökt Fotö runt med ljus och lykta och kammade noll i stort sett. Hade visst hittat en med tveksam status. Jag erbjöd mig förstås att finkamma min trädgård och utrustade mig mig med stövlar, sydväst, regnställ och en termos med kaffe. En plastburk hade jag med också, måste ju stoppa de små kräken i något. Jag steg ut i stormen och började leta.

Nu är jag nyss inkommen och bytet är tretton (13) sniglar/snäckor. Att spåra upp dem  och placera dem i burken  tog i runda slängar tre minuter så jag hann inte ens ha kafferast.  Det finns dock lite smolk i bägaren.
De verkar apatiska  och slöa, är kanske rent av döa. (Observera rimmet). Det visar sig i morgon hur det är med den saken.

Slutligen står vi inför frågan som måste ställas: Varför trivs de inte på Fotö?
 

Mitt arbetslag på skolan har tillbringat två arbetsdagar i Olofsbo i Falkenberg. Vi bodde på Strandgården, ett vandrarhem som nästan låg i vattnet.



Av någon outgrundlig anledning blev ett antal av fotona rosa. Originellt men inte vackert.


Måndag förmiddag bjöd på värme och sol och vi satt ute och arbetade.
Utom just när jag tog bilden.


På kvällen tog  några sportiga personer en promenad utmed stranden. Det regnade men det hindrade inte den tappra lilla skaran.


Ibland bjuder naturen på motstånd i form av vegetation.




"Hallå! Var är ni? Var är jag"?


Stackars brevbärare.


På kvällen bjöds det på en  kulinarisk middag.





I morse blåste det friskt.





Det är trevligt med miljöombyte. Här hemma finns klippor och öar och skär, i Olofsbo sand och sand och sand.  En nackdel med sand är att den hamnar mellan tänderna när man öppnar mun i styv kuling. Å andra sidan är det ju bara att hålla tyst så är det problemet ur världen.

Nu är jag hemma igen.

Nu - eller snarare i morgon bitti - åker jag till Falkenberg. Här ska jag bo. Vad ska jag göra där då?

Förra året vid den här tiden arrangerade kollegan ett snigelrace en av de första skoldagarna. Hon hade gjort en markering på husen och varje elev fick en snigel att tävla med. Nu är det dags igen. Då mejlar kollegan och är mycket orolig eftersom hon inte hittat en enda snigel på tomten. Förklaringen måste vara att minnet är långt hos dessa djur och upplevelserna på fotbollsplanen vid skolan har etsat sig fast. De har förstås flytt fältet för att slippa tävlingsmomentet. 
                                      

Tidigare i dag rensade jag lite i rabatterna och där saknades inte sniglar, tvärtom. Eftersom jag inte är överförtjust i dem tänker jag inte tala om för kollegan att jag har massor. Då måste jag plocka upp dem, lägga dem i en burk och hålla dem vid liv fram till tävlingsdagen. Usch! Och där har vi förklaringen på bristen i kollegans trädgård. Sniglarna vet vad jag tycker och känner sig förstås säkra här. De började säkerligen  flykten direkt efter förra årets race och har precis anlänt hit.

En utförlig rapport kommer så fort racet - om det blir av - är över.

I dag bjöd skolledningen på lunch på Nimbus. Efteråt var det tänkt att personalen skulle få ro. På havet. Inte evig ro och vila utan med åror. Rodden blev dock inställd på grund av otillfredsställande väderlek.

Under lunchen fick vi höra att vi skulle ha filmats i våra roförsök och vid något (festligt) tillfälle längre fram i tiden skulle filmen visas med kommentarer om roddarna. Vädret var helt i min smak i dag.

Jag har bara rott en gång i detta liv. Det är många år sedan och det skedde i en liten röd miniplasteka i en damm i en park någonstans. Det gick inget vidare så jag var lagom entusiastisk inför dagens planer, tänkte att jag var den enda som nästan aldrig rott. Såg framför mig hur jag tappade årorna och drev till havs med nästa stopp i Danmark. På kafferasten visade det sig att jag var i gott sällskap när det gällde rooerfarenhet.  Jag tog tillfället i akt att inte yppa något om denna brist i min uppfostran och därför vet ingen någonting och därför tror de att jag kan. Hi, hi, hi.


                               
                               

                    
                     Min arbetsplats.

Första arbetsdagen efter semestern är avklarad. Jag överlevde men är utmattad på grund av ovana att umgås med fler än tre personer samtidigt. För övrigt har jag inget emot att börja jobba, tycker det är roligt. Roligast blir det nästa torsdag när ongarna kommer. Fram till dess är det planering och fortbildning som gäller.

                     

Nu har jag grävt och skalat bort allt gräs på den blivande gången.
Så småningom ska den bli täckt med grus.




Eftersom jag älskar att gräva i jorden, ju djupare desto bättre, kände jag mig rastlös när jobbet var klart. Vad skulle jag hitta på? Kom inte på något nytt projekt så där på stört så jag kastade mig desperat över skyffeln och grävde där jag stod helt enkelt. Det blev några skyttegravar.

En sektion av spaljén var i vägen så den ryckte jag upp och kastade åt sidan.

Att fylla igen hålen är inte lika kul som att gräva ur så vi får se hur det hela slutar. Eventuellt går jag över till grannen och gräver en vallgrav eller två.

                          



I går i arla morgonstund, vid niotiden,  gick jag förbi tappen på väg mot busshållplatsen. Jag bar på två ganska stora kassar och gick långsamt för jag hade gott om tid på mig. Då kommer en man på moped körande fram emot mig, stannar och säger:

"Vad ro............ morgonen".

"Förlåt, vad sa du"?

"Vad roligt ........... på morgonen".

"Ursäkta, men jag hör inte vad du säger".

"Vad roligt att du är full på morgonen".


Han var nog lycklig över att ha hittat en likasinnad.




                           

Ser du dammtussarna samla sig i högar och spindelväven breda ut sig? Trots det uppenbara tar du inte itu med problemet utan skjuter det på framtiden.



Sån är jag men har kommit på en metod som fungerar till hundra procent. Jag bjuder hit folk. Inte för att jag vill ha sällskap, inte alls,  utan enkom för att jag ska få ändan ur vagnen och ta itu med städningen.
I morgon kommer en lunchgäst hit.  I dag är det full rulle med dammsugare, golvmopp och dammtrasa och snart skiner hemmet som aldrig tillförne.




Men det extra arbetet jag får med att laga lunchen? Äsch, jag måste ju också äta  så det är bara att dubbla grötkoket och det är knappt något extra besvär alls. 



Jag måste ändå erkänna att när gästerna väl är här tycker jag det är riktigt trevligt. Jag får alltså  dubbel belöning för besväret; ett städat hus och trevligt sällskap. Vad jag är smart.

Eftersom jag älskar att gräva fick jag hitta på ett projekt i trädgården. Jag ska anlägga en grusgång i gräsmattan. Nu är det inte så mycket av varken gräs eller matta att tala om och det passar därför utmärkt. I dag började jag med att skala av "gräset" från jorden. Svetten rann och min nystrukna vitskjorta blev smutsig men vad gjorde det? Jag njöt. Nu hoppas jag att arbetet kommer att vara i åtminstone en vecka.

                                  

                             

Är man på ett konstmuseum ska man förvänta sig att bli översköljd av konst var man än befinner sig. Även på toaletten.

 

Lite lättare till sinnet gick jag runt och tittade och njöt.  I ett rum hängde fyra gigantiska målningar, nästan identiska. Det är precis sådan teknik jag använder mig av ibland; färg i flera lager och sedan skrapar jag bort en del av dem. Det är märkligt att folk måste härma en hela tiden och nu kom Gerhard Richter före och bev hängd på Moderna. Typiskt. Där ville jag hänga!




Kan man inte hänga på väggen kan man försöka med taket. Den här är rolig! Min favorit! Det är bara att leta fram alla gamla galgar, pussla ihop och hänga upp dem. Fast det blir nog inte lätt att hitta precis den modellen, de är från Algots tid och semiantika.





Den här då?  Så rolig!


Fortsättning följer.