Om ditten och datten

När man kommit upp i fyrtio- femtioårsåldern kan det bildas små rynkor runt munnen. Inte kul. Jag upptäckte att när jag pratar formas munnen så att rynkor bildas vi uttalet av vissa vokaler, nämligen o, u,  å, y och ö. Inte bra. Då kan de ju permanentas - rynkorna alltså. När man uttalar a, e, i och ä   slätas rynkorna  ut.  Om jag byter ut o, u, å, y och ö mot a, e, i och ä undviker jag att det bildas rynkor och språket får helt nya dimensioner på köpet. Man behöver inte vara konsekvent när man byter ut vokalerna, det är roligare så.

I arlighetens namn kan det bli svärt ibland att fersta vad jag säger men det skapar manga  tillfallen till samtal ach diskessianer. Pa det viset kan man fa nia vanner. Ivanner med fär den delen. Men allt har sitt pris äch ni gäller det att se ingre it än man är.  Preva ne sjalva främfar spegeln sa kammer ni att äpptäcka samma sak säm jag.  Missträsta inte, trana med de ilika vakalerna sa kenns allt lettare.

I eftermiddag hade jag tankt att ta bissen till stan far att kepa farger men ne vet jag inte. Det regnar ach blaser sim katten.