28/8 En kväll på Operan
I söndags var maken och jag på "Sensommarkonsert" på Göteborgsoperan. Det var alltså en konsert och därför satt orkestern på scenen vilket de ju inte gör annars.
Det måste vara speciellt att vara musiker på Operan. De sitter under golvnivå och spelar och ser aldrig vad som försiggår på scenen. Inte vad som händer i salongen heller för den delen. Å andra sidan kan det vara en fördel att inte synas av fler än de som sitter på första raderna. De kan slappna av, peta sig i näsan, sitta lite nedhasade på stolarna och till och med läsa en bok mellan varven. Vissa stämmor är inte alltid så frekventa och det kan bli långa pauser mellan trudiluttandet. Då kan man se dessa män och kvinnor tassa ut från diket genom en öppning i väggen och vara borta tills nästa trudilutt. Vart de går vet ingen och i bästa fall kommer de tillbaka i tid.
Men vad händer när alla musiker plötsligt kommer upp ur diket, får sitta i strålkastarljuset och vara i centrum? Svårt att säga men en smärre chock och kanske blyghet infinner sig säkert när de sitter där och blinkar mot ljuset. "Vad stort det är!", "Vad gör alla människor här, har de inga hem?" tänker säkert en och annan. När applåderna kommer tar det en stund innan de inser att de gäller just dem och inte någon svan, Aida, Figaro eller tenor. Det är de värda.
Något som förvånade mig var att musikerna hade ökat i antal. De som brukar husera i ett trångt dike upptog nu hela scenen. Om alla dessa skulle sitta i diket och spela skulle de inte kunna sitta, än mindre spela. De hade fått stå upp och alla skulle ha måst spela blockflöjt för det skulle inte finnas utrymme för några armrörelser. En blandad kör skulle eventuellt kunna fungera. Dirigenten hade fått sitta på första raden på parkett och försöka göra sig sedd.
När vi kommer till Operan nästa gång sitter orkestern i diket igen. Vi ser den kanske inte men tillsammans med solister och kör skapar den underskön musik.
Det måste vara speciellt att vara musiker på Operan. De sitter under golvnivå och spelar och ser aldrig vad som försiggår på scenen. Inte vad som händer i salongen heller för den delen. Å andra sidan kan det vara en fördel att inte synas av fler än de som sitter på första raderna. De kan slappna av, peta sig i näsan, sitta lite nedhasade på stolarna och till och med läsa en bok mellan varven. Vissa stämmor är inte alltid så frekventa och det kan bli långa pauser mellan trudiluttandet. Då kan man se dessa män och kvinnor tassa ut från diket genom en öppning i väggen och vara borta tills nästa trudilutt. Vart de går vet ingen och i bästa fall kommer de tillbaka i tid.
Men vad händer när alla musiker plötsligt kommer upp ur diket, får sitta i strålkastarljuset och vara i centrum? Svårt att säga men en smärre chock och kanske blyghet infinner sig säkert när de sitter där och blinkar mot ljuset. "Vad stort det är!", "Vad gör alla människor här, har de inga hem?" tänker säkert en och annan. När applåderna kommer tar det en stund innan de inser att de gäller just dem och inte någon svan, Aida, Figaro eller tenor. Det är de värda.
Något som förvånade mig var att musikerna hade ökat i antal. De som brukar husera i ett trångt dike upptog nu hela scenen. Om alla dessa skulle sitta i diket och spela skulle de inte kunna sitta, än mindre spela. De hade fått stå upp och alla skulle ha måst spela blockflöjt för det skulle inte finnas utrymme för några armrörelser. En blandad kör skulle eventuellt kunna fungera. Dirigenten hade fått sitta på första raden på parkett och försöka göra sig sedd.
När vi kommer till Operan nästa gång sitter orkestern i diket igen. Vi ser den kanske inte men tillsammans med solister och kör skapar den underskön musik.
Kommentarer
Trackback
