Om ditten och datten

I går eftermiddag kl. 17.00 startade jag min resa mot Karlstad. Jag gick med min rullresväska till Statoil, en sträcka på ca 800 m, och var helt döv när jag kom fram. Vilket oväsen hjulen för! Nästa gång jag går på asfalt så lång bit skall jag ha öronproppar. När jag stod inne på tappen och skulle betala en tidning frågade expediten om jag skulle resa till solen. Och det skulle jag ju. Gick sedan till  busshållplatsen med mitt pick och pack och lyckades få med allt utan att göra ett spektakel av mig själv när bussen kom. Förutom resväskan hade jag en bärbar dator, en kasse och en handväska.

Det är skumt med tåg. På biljetten stod det vagn 12, plats 70. Tåget hade inte tolv vagnar utan fem. Dessutom stod det inga vagnsnummer på dörrarna över huvud taget. Platsnumren fanns där i alla fall så jag hamnade rätt.

Tåget gick på utsatt tid. Det var inget snabbtåg precis. När det stannade första gången trodde jag att Olskrokens station  hade återuppstått. Vi hade inte kommit så långt nämligen. Så var det inte utan lokföraren väntade på grönt ljus. Det var en pedagogisk man, Han informerade resenärerna titt som tätt varför vi stod stilla. Alla gångerna var det det gröna ljuset vi väntade på. Efter ett tag såg jag Partille passera förbi. Strax efter passerade en lysande skylt med "Ale torg" och det var ju bättre än Partille eftersom jag skulle norrut.

När kondudktören kom frågde jag henne om det fanns en kiosk eller om någon kom med en vagn och erbjöd lite av varje. Jag satt och önskade att jag skulle slippa att resa på mig och gå igenom flera vagnar för att kunna köpa kaffe. Det fanns en kiosk men hon var ensam personal på tåget och skulle ropa ut i högtalaren när hon var färdig som konduktör och blev kioskbiträde. Det var hon  fram till två minuter före Trollhättan, då blev hon stins. Man får vara tacksam att hon inte var lokförare också.

Folk går ju hela tiden fram och tillbaka i vagnarna till toaletter och kisok. En man gick några gånger genom min vagn med raska steg och var det inte Evert Ljusberg vet jag inte vem det kan ha varit. Möjligen hans bror, Gösta Ljusberg.

Efter tre timmar var jag framme och klockan var 22.10. Gick genom centrala Karlstad med min bullrande väska till hotellet. Checkade in och gjorde mig hemmastadd på rummet. Efter sedvanliga procedurer inför sänggåendet kröp jag ner i sängen och somnade som en stock.