Om ditten och datten

I går klockan 20.00 var jag hemma igen.  Tåget gick då jag trodde att det skulle gå och jag hamnade på Centralen I Göteborg. Ibland har man tur!  Det var  intressanta diskussioner och föreläsningar under dagen och trevlig samvaro med kurskamrater. Nu dröjer det till mars nästa gång och jag skall vara mycket uppmärksam när jag beställer tågbiljetter till det tillfället.


På hemväg från jobbet mötte jag en moped  utanför skolan med tre ungdomar på . Det är en vanlig syn i dessa trakter. Ovanligt däremot var att när de steg av moppen hade en av dem ett par kryckor i ett stadigt grepp i handen. De kanske var med i förebyggande syfte.

Jag har själv inte så stor erfarenhet av mopedkörning utom under en dag när systern och jag var på Kreta. Vi gick till en uthyrare, Costas,  och tittade på de snygga moderna vespaliknande fordonen. Sådana ville vi ha, röda helst. När Costas hade ställt några frågor till oss pekade han på två moppar som  han ansåg att vi skulle ha. De var från nittonhundratalet men mer var det inte. Urgamla såg de ut att vara. Costas sa, att eftersom vi var så ovana så skulle de passa perfekt. Vi var ju inte precis så där väldigt påstridiga. Vi var ganska nervösa inför den förestående utflykten, så vi litade på Costas och det blev dessa gamla symaskiner. Han ville dock inte bara lämna dem rakt av utan propsade på att vi skulle träna att köra utanför på gatan. Ja, vad gör man? Som han sa förstås och vi gjorde vårt bästa för att se coola och vana ut. Systern hade stora problem med att sparka igång sin, så jag fick först bistå henne och sedan starta min egen. Van igångkickare som jag är.

Vi överlevde träningspasset. Eftersom vi är från Sverige krävde vi hjälmar. De växte inte på träd i lokalen och det tog en stund innan han hittade två. Systerns var för stor så den åkte bak och stannade på nacken, Min var så liten att hela huvudet krympte ihop några centimeter. Men bättre ett krympt huvud några timmar än inget alls resten av livet ansåg vi och så gjorde vi oss i ordning för vår resa.


Jag kickade igång systerns, sedan min egen och så seglade vi iväg. Vettskrämda. Det var smala vägar, ingen vägren och bilförare som körde som biltjuvar. Det måste ha varit en syn att se oss. Vi var de enda på den delen av Kreta som hade hjälmar och mopparna segade sig fram i 20-25 km/timman under ett öronbedövande motorljud. Det var snudd på att vi fick stiga av i uppförsbackrna. Vi hade svårt att kommunicera med hjälmarna på och det starka ljudet, vi var tvungna att stanna och ta av störtkrukorna när vi skulle konferera om vägval. Men vi puttrade fram så sakteliga och dagen visade sig bli riktigt trevlig och spännande. 

Vi kom helskinnade tillbaka men med vissa hörselproblem. Systern hade dessutom ont i nacken och jag var aningen komprimerad, detta   på grund av hjälmarna. Det rättade till sig så småningom - i alla fall i systerns fall.