Om ditten och datten

Jo då, jag åkte hem också.
På tåget hem utspelade sig följade dialog mellan två arbetskamrater. Den ena, en kvinna (K) i trettioårsåldern, satt bredvid mig på ytterplats. Den andra, en man (M) runt femtio satt på andra sidan gången vänd mot oss på ytterplats.

K: Vilken tur du hade som hann med tåget!
M: Jo, jag fattade mig kort så det gick snabbt.
Fem minuters prat om mötet de hade varit på.
M: Jag snackade med Jerry, han hade fått 2500 kr i löneökning.
K: 2500! Då har han fått 6000 i år. Och han har bara jobbat i två år!
M: Ja, det är inte dåligt.
K: Jag har 30000 efter sista lönesamtalet.
M: Jerry har 30100 nu.
K:!!!!! Trettitusenetthundra?!
M: Jo, han sa det.
K: Hur kan han få 30100 när jag bara har 30000? Taket var ju 30000! Han fick alltså 30100?!
Det här är inte klokt. Jag som jobbar så mycket! Tar de här resorna. Nej, nu är det slut på det, nästa vecka blir den sista.
Nu kommer jag att ta det väldigt lugnt i fortsättningen....Det blir vemodigt att resa dit sista gången. Sen får Jerry göra det. Om man gör mycket ska man ha mer i lön.
Femton minuters tystnad. K läser Skaraborgsposten, M läser i ett kompendium.

K: Men alltså, detta är inte klokt. Varför får han 100 mer? Ja, det är inget fel på Jerry, han är duktig. Men jag har jobbat där i åtta år, räknas inte det? Hur tänkte Martin? Jag ska fråga honom i morgon.
M är mycket lugn och talar tyst, K är mycket upprörd och talar högt.
M: Ja, du får väl prata med honom.
K: Det ska jag göra med en gång i morgon. Och så ska jag be att få listorna med lönerna. Men alltså, han har 30100. Men som sagt, det finns andra jobb.
M lyssnar och uttrycker sig dilplomatiskt.
K: Jag tänker inte lägga två strån i kors efter det här. Jerry har fått 100 kr mer! Jag ska söka nytt jobb men i finanskrisen och så vet jag inte...Det är orättvist! Jag tappar lusten. Jag kan hålla med om att 100 kr inte är mycket men det är principen! Jag gör de här resorna och vad får jag för det? Martin borde tänka på vilka signaler han sänder.
......
M: Min son är kronofogde. Han jobbar i Stockholm.
K: Hur gammal är han?
M: Tjugofem.
K: De tjänar väl bra?
M: Nja, han har tjugofem.
K: Tjugofem! Så lite!
M: Men det är inte så dåligt.
......
K: Nää, detta är inte rättvist. Så mycket som jag jobbar. Vad gör Jerry som inte jag gör? Jag hoppar in och ställer upp. Jag tror inte att Jerry har gjort det. Det är inte det att han inte är duktig.

Samtalet fortsatte i samma stil ända till Trollhättan då M steg av tåget. Jag hade alltså, utan att be om det, fått lyssna på detta gnällande i en timma och fyrtiofem minuter. Då har jag räknat bort den tysta kvarten. Det borde vara värt minst  en hundring.