Om ditten och datten

I dag har jag varit i stan. När jag stod utanför godisaffären på Korsgatan kom det fram två femton- sextonåringar och den ene tilltalade mig.
"Skulle du kunna ge mig pengar så att jag kan köpa ett Lypsyl"?
 "Lypsyl"???
"Ja, jag är så torr på läpparna och jag har inte inte ett öre". Han plockade fram sin plånbok och visade mig hur tom den var.
"Men Lypsyl"??? upprepade jag och fattade så småningom att det var det han ville ha. 

 "Har inte du något som du kan låna honom"? frågade jag kompisen. 
"Nä".
"Du verkar också behöva det", sa jag när jag tittade på hans läppar. Vad nu jag hade med det att göra. Men
jag lider själv av torra läppar och vet hur tungt det kan vara.  Det påverkar hela människan och man känner sig.....besvärad hela tiden.  Detta var ett klart behjärtansvärt projekt. Ovanligt dessutom. Men jag hade bara hundralappar och jag tyckte det var en aning för generöst att skänka honom en sådan.
"Jag har bara hundralappar tyvärr. Hade jag haft ett Lypsyl skulle du få det".
Jag hade visserligen ett läppglansstift av märket Face men det sa jag inte till honom.
"Friskt vågat, hälften vunnet" ! sa jag käckt och uppmuntrande. "Det är rätta takterna. Gå fram till någon annan och fråga så får du nog hjälp. Lycka till! Hej då"!
 "Du är ju inte klok", hörde jag kompisen säga till den narige när de gick.
När jag berättade historien för maken tyckte han att jag skulle gått in i någon affär och växlat så den stackars lidande tonåringen kunde köpa sitt Lypsyl. Jag hoppas att han överlevde ändå.

Jag skulle däremot ha kunnat upplysa den torre killen att Lypsyl inte är det bästa för läpparna. Det torkar ut ännu mer och man hamnar i beroendeträsket. Han var nog ganska nära det stadiet, desperat som han var.  Det finns flera alternativ men själv föredrar jag Försvarets hudsalva. Försvaret kan man lita på. Det går ju inte att ha en massa unga män och kvinnor som ränner runt i skog och mark med laddade vapen och som lider av nare. Hur skulle det se ut?