30/12 Rapport från en utflykt
Vi åkte på tisdag morgon och var hos släktingarna vid lunchtid. Stannade ett par timmar och sedan hade vi bara en och en halv timma kvar till Stockholm. Vi checkade in på hotellet i Vasastan och gick sedan ut för att äta middag. Hittade en libanesisk restaurang nära hotellet och beställde "tretton smårätter" var. Det smakade prima. Sedan tog vi en rask promenad på Drottninggatan, nästan från den ena änden till den andra. Det var ganska kallt ute, mössa och halsduk gällde.
I går promenerade vi så skosulorna rök. Solen sken, det var kanske fem minusgrader och en härlig vinterdag. Det bet ordentligt i skinnet så vi fick gå in i de mest skiftande butiker under vägen för att tina upp en aning.
Stadsbiblioteket var ett delmål på vägen. Jag har aldrig varit inne och sett det runda rummet med böcker utmed väggarna i flera våningar med egna ögon. Bara på TV och på bild. Nu har jag varit där och det var så vackert! Mindre än jag föreställt mig men fantastiskt! Nu skall vi bygga ett runt rum hemma som skall bli vårt bibliotekt. Två våningar högt, tapetserat med böcker och med mässingsräcken på andra etaget.
På kvällen gick vi på måfå till en restaurang i närheten av hotellet, Rolfs kök. Det var helt knökfullt i lokalen och vi hade inte beställt bord. Det fanns inga lediga platser men vi blev erbjudna att sitta vid bardisken och det var en upplevelse med knorr. Då kunde vi både se in i köket och dessutom studera serveringspersonalen innanför bardisken. Rena teaterföreställningen! Maten då? Jo, den var mycket god. Restaurangen rekommenderas varmt för den som tänker sig till Stockholm.
I morse gick vi till Hötorgshallen. Det har vi som stående aktivitet när vi är i staden. Östermalmshallen - släng dig i väggen! I Hötorgshallen finns mat från när och fjärran, mest fjärran, och snålvattnet rinner när jag går och tittar på alla godsaker. Det tråkiga var att vi inte vågade köpa med oss något eftersom vi trodde att det var för varmt i bilen. Fast vi köpte gott bröd i alla fall.
Jag har flera gånger velat gå till Strindbergmuséet men August har inte varit hemma. Nu bodde vi alldeles intill och jag trodde verkligen att besöket skulle bli av. Tji fick jag. På måndagar är ju alla muséer stängda och i dag öppnade de kl. 12.00. Det var för sent eftersom vi var klara att åka hem vid elvatiden, vi hade inte lust att vänta. Men nästa gång så! Jag fick nöja mig med att läsa citat ur hans verk i metallbokstäver i asfalten mitt i Drottninggatan.
Extramaterial! En recension från Dagens Industri om Rolfs kök. Som kuriosa kan nämnas att jag åt den beskrivna kycklingsalladen.
Det är tolv år sedan Dagens Industris testare åt sin första fetasallad med soja- och chilifräst kyckling på Rolfs kök. Rätten - en klassiker på menyn - har vi ofta återkommit till under åren, och den känns fortfarande lika fräsch.Detsamma kan sägas om arkitekterna Jonas Bohlins och Thomas Sandells kultförklarade inredning från 1989. Än i dag är det lite kul att stolar och salt- och pepparkar hänger från bultar i väggen och att det milda ljuset kommer från nakna glödlampor i taket.
|
27/12 Lördag
I går tittade jag på schemat för kursen under vårterminen. Upptäckte att jag skall läsa två böcker till första träffen och skriva lite om den ena. Det skall vara inlämnat den 20/1. Gick in på bokia.se eller vad den heter och beställde en bok, den andra hade jag redan. Läste en stund men ögonlocken blev tyngre och tyngre och jag somnade. Sov i en timma ungefär och vaknade pigg och nyter.
I morgon åker maken och jag till Stockholm med en liten avstickare på vägen till svågern och svägerskan. Vi skall vara i huvudstaden tills på tisdag, då åker vi hem igen. Jag tar förstås datorn med så att jag kan leverera inlägg från hufvudstaden. Det blir något att se fram emot!
26/12 Minnesförlust
Den första var Die Hard 2. Jag har inte sett ettan men kände faktiskt igen titeln. Jag såg den från början till slut och vet inte varför. Något mer meningslöst får man leta efter.
Kvällen därpå såg maken och jag en annan som vi båda tyckte var bra. Ingen av oss mindes vad den hette och systern frågade vad den handlade om. Jag hade igen aning! Inte maken heller. Vi försökte genom olika infallsvinklar komma på handlingen men det var tomt. Maken hämtade datorn och försökte gå bakåt i TV-tablåerna men det fungerade dåligt. Systern frågade om någon blev mördad och det antog jag att någon blev men det hjälpte inte minnet. Hon frågade andra relevanta frågor gällande actionfilmer men, nej. Plötsligt, efter fyrtiofem minuters känsla av att vara partiellt hjärndöd, kom jag på att Jodie Foster var med. Sedan kunde jag berätta hela innehållet.
Detta är en i raden av otäcka upplevelser av att inte kunna minnas något som hänt nyligen. Jag känner ändå en tröst i att maken hade samma problem - och det var jag som kom med det förlösande ordet. Tack för det!
25/12 När juldagsmorgon glimmar...
Då har vi kommit till Jesu födelsedag. Ungefär. Han föddes med största sannolikhet inte just i dag och inte ens det år man har trott. Inget konstigt med det, det finns människor i dag i andra delar av världen som inte vet hur gamla de är. Jag har själv problem med det ibland, måste räkna på fingrarna för att komma ihåg. Maken var riktigt illa ute för några år sedan. Han gick omkring och trodde att han skulle fylla 53 när det var 54! Det tog ett tag innan han kom över det. Huvudsaken är att dagens jubilar själv vet när han föddes och det får jag anta att han vet. Eller också tycker han att det är värdsliga ting. Han hakade inte upp sig på petitesser när han gick omkring på jorden och han lär ska vara likadan i dag. Jag hör till de troendes skara och hur hur det nu än är med datum och annat firar jag idag födelsen av kristendomens grundare. Traditioner är viktiga och dem skall vi hålla på - även om vi är i otakt!
I dag vaknade vi till solsken och frost på marken. Det är alltid något när vi nu inte fick en vit jul. Maken och jag tog en skön promenad och det var uppfriskande och säkert mycket hälsosamt.
24/12 Julafton
Jag tycker om julen, att träffa familj och släkt och upprätthålla traditioner. Man vet att alla kommer på julafton, det är ingen som har något annat för sig eller säger att den sovit dåligt under natten och ska lägga sig tidigt.
Nu är det läggdags för mig. Det är inte många gånger på året som jag är uppe så här länge. Det känns lite olydigt men nu drar det i ögonlocken och det är dags. God natt.
23/12 Förberedelser
När jag var tillbaka på ön hade maken stoppat skinkan i ugnen, satt granen i foten och placerat stjärnan i toppen. Vi klädde trädet och gladdes åt den härliga julstämning som spred sig i huset. Vi försökte glömma det vi läste i tidningen häromdagen om alla läskiga djur som bor bland barren. Så länge det inte är några reptiler så bortser vi från den biverkan. Nu står granen så grön och grann i stugan och skinkan tar sig.
Jag säger som min mamma brukade säga: Nu är det jul igen! sa han som låg under tåget.
22/12 Fri sikt
I dag skiner solen och avslöjar de smutsiga fönstren. Nu hör jag inte till den skara som putsar fönster i tid och otid, jag står ut med ganska mycket skit innan jag skrider till verket. Dessutom brukar en fönsterputsare ta dem på utsidan. Jag har inte ringt honom denna gång och då får jag göra det själv. Men i dag har jag lust och så får det bli. Man har ju putsat några fönster genom åren och provat olika metoder. Vad jag har kommit fram till är:
Den absolut överlägsna metoden är att hälla i några droppar diskmedel i ljummet vatten, tvätta fönstren med en trasa eller svamp och torka efter med tidningspapper. Perfekt resultat! På utsidan kan man behöva göra det två gånger. Rätta mig om jag har fel.
Senare i dag skall jag ta mig till storstan och möta barnbarnet. Vi brukar köpa julklappar ihop och har gjort så sedan han var i femårsåldern. Det är en trevlig tradition.
I morgon kommer en väninna från skoltiden hit på lunch. Hon bor i Amsterdam sedan i början på sjuttiotalet och åker till Göteborg och sin familj några gånger om året. Hon skall få något fiskaktigt att äta.
I går slog jag in julklappar. Jag brukar lägga undan dem på olika ställen när jag köpt dem, det är antagligen en tradition från när barnen var små så att de inte skulle hitta dem. Nu är det jag som inte hittar dem. Men det är helt i linje med andra saker som jag inte hittar så det är väl bara att gilla läget.
21/12 Näsvist
På tal om den sneda näsan hittade jag följande beskrivning om ett tillrättaläggande av densamma.
"Operationen
Operationen görs i lokalbedövning och tar ca 1-1,5 timme. Under själva operationen lossar vi och flyttar brosk och eventuellt ben i näsan. Eventuellt tas en del av den nedre näsmusslan bort. Operationen sker genom näsborrarna så att det inte efterlämnas några synliga ärr.
Efter operationen
Efter operationen lägger man ofta tamponger i näsan. Dessa tas ut efter ca 3-4 dagar, vid vissa tillfällen syr man även invändiga stöd i näsan som tas bort efter ca 1 vecka. "
Det känns tryggt att operationen sker genom näsbborrarna och inte genom någon annan av de öppningar som finns på huvudet. Jag har blivit erbjuden en dylik operation men tackade nej. Då. Jag kanske ändrar mig en vacker dag. Men lite oroväckande låter det med "stöd som opereras in och sedan tas bort". Tänk om näsan faller ihop utan stödet och fladdrar hit och dit i nordanvinden! Då kan man med rätta säga att "gå dit näsan pekar"!
Vid ett tillfälle när jag var hos näsdoktorn tryckte han in två ganska stora blöta bomullstussar i båda näsborrarna. Han sa åt mig att sätta mig i väntrummet och efter tjugo minuter skulle han fortsätta undersökningen. Jag gjorde som han sa och när jag hade suttit där en stund kom det in två personer. De stirrade på mig och jag log vänligt och sa hej. De fortsatte att stirra och såg generade ut. När jag var tillbaka i undersökningsrummet tittade jag mig i spegeln. Jag såg en valross med vita ulliga betar som hängde ner över munnen och som var illblå/skrikblå närmast näsan. Stackars dessa människor som utan förvarning och utan att ha bett om det fick skåda detta. Jag vet att de har fått bestående men av händelsen. Om ni läser det här, vänd er till Allmänna Reklamationsnämnden!
I mitt sökande efter bilder med sneda nässkiljeväggar hittade jag inte en enda. Jag har däremot hittat mer information om operationen. Det mest oroande i nuläget är att näsan kan ändra form. Blir det till det bättre är det väl inget att oroa sig för men jag skulle inte vilja få en kran liknande Michael Jacksons. Då är jag hellre sne'.
19/12 Det närmar sig
I går kväll bjöd arbetsgivaren på julbord med underhållning på Hönö Hotell. Allt var gott och trevligt men ambitiös som jag är lämnade jag sällskapet först av alla för att gå hem och fortsätta skrivandet. Jag satt i ett par timmar och kände faktiskt att slutet är nära.
I dag skall arbetet lämnas in så det passade bra med skolavslutning och något tidigare hemgång än vanligt. Hann till och med att ta en fika på lokal med M innan vi skildes åt.
Jag fick en rolig julklapp av henne med tanke på desperationen jag kände när jag slukade innehållet i kalendern. Jag fick en fint dekorerad ask. I den låg choklad att användas i nödfall. Den nöden infann sig så fort jag kommit innanför dörren och nödprovianten försvann i ett nafs. Det finns väl ingen anledning att hålla på och dra ut på saker och ting i onödan. Nej, undan ska det gå!
Nu skall jag e-posta min skrift till Karlstad och sedan blir det hopplockning av kompendier och böcker som har legat högt och lågt runt omkring datorn. Efter det blir det sänggående. God natt!
17/12 Så'n e jag!
I dag när jag gick hem från skolan kom jag på att jag hade hörlurarna till mobilen i väskan. Jag lyssnar på radio ibland när jag går men inte särskilt ofta. Men nu hade jag lust till det och plockade fram dem. Jag tror att jag var halvvägs hemma innan jag hade rett ut trasslet och fick stoppat in plopparna i öronen. Då uppstår nästa problem - de trillar ur. I alla fall den högra. Jag lyssnar en stund och så måste jag skruva till ploppen ordentligt i örat. Den sitter fast ett par minuter och sedan är dags igen. Jag tror ibland att ploppen tangerat hjärnan efter mina desperata försök att få den att sitta kvar men det verkar inte ha gått så långt. Än. Eller? 
En tatuering kanske kompenserar litenheten? Problemet beror på en missbildning, mina öron - särskilt det högra - är generande små. Jag har samma problem med näsborrarna och munnen. Inte för att jag försöker stoppa in hörlurarna där utan storleken. När det gäller näsan är det den högra borren som inte är som den ska, själva näsväggen eller mellanväggen eller vad den kan heta är sned och stjäl utrymme från borren. Nu är det inte så många saker man stoppar in i näsborrarna så problemet uppstår egentligen bara när jag är hos öron- näs och halsläkaren. Varje gång när jag går ut därifrån har jag en känsla av att hela kranen har flyttats några centimeter.
Denna bild kom upp när jag sökte på nässkiljevägg....Man frågar sig varför.Munnen, till sist, fungerar bra tycker jag. Jag får i mig den näring som jag behöver och har inga som helst svårigheter med att få sagt det jag vill och lite till. Det är tandläkaren som klagar. När han skall laga någon tand längst in i munnen uppstår svårigheter. Han får inte in händerna. Han påstår att jag har den minsta munnen av alla hans patienter! Jag undrar om han har funderat på hur tjocka fingrar han har!
Min slutsats är att jag är aningen sned. Munnen är nog ganska okej men höger nösborre och öra verkar lida av förträngning. (Hoppas inte att det sprider sig till hjärnan!) Jag tror inte att det finns så mycket att göra åt saken - mer än att köpa mindre hörlurar.
15/12 Flitens lampa lyser
Så här ser det ut när jag skriver.
Jag hoppas att jag kan bunta ihop lite papper i morgon och lägga åt sidan så det ser mindre stökigt ut.
14/12 Något förvirrat.
I dag började jag bli lite åt det desperata hållet. Läste i tidningen att julkorten skall skickas senast på tisdag för att komma fram i tid. Öppnade en låda i skrivbordshurtsen och tittade där för tredje gången och vad hittar väl jag? En papperspåse med trettio-fyrtio julkort som jag köpte på British Museum i London i februari. På rea. Därav det stora antalet. Det hade jag glömt bort totalt. Jag älskar museibutiker och särskilt korten de har. Det var ju roligt. De är jättefina. Men Klåvakorten var fortfarande som bortblåsta och jag gick därför systematiskt tillväga. Börjarde i köket och öppnade alla skåp och lådor. Och där låg de, i ett skåp bakom köksbordet med några underlägg, tre gulliga påsktuppar, Sveriges rikes flagga och några dukar i. Nu kan jag börja skriva adresser!
Inte nog med detta tecken på begynnande ålderdom och förvirring. Maken hade köpt "Enjoyhäftet" eller "Entertainmenthäftet" som det hette tidigare. Vi brukar ha det varje år men det är ytterst sällan vi har använt oss av något erbjudande. Det beror inte på att dessa är dåliga utan för att vi är glömska. Men nu skulle vi titta om det fanns något erbjudande om hotell i Karlstad. Då hittade vi inte det tjocka häftet. Vi letade bland alla böcker, bakom dem och på andra platser där en sådan bok kunde tänkas ha hamnat. Men nej, vi kammade noll. Maken trodde att den kanske aldrig hade lämnat hans arbetsplats vid tiden för inköpet så han letade där. Han hittade förra årets men det var allt. I dag när jag gick från sovrummet till köket står den så fint i bokhyllan bakom de andra böckerna, mellan dem och väggen. Bokhyllan har inga gavlar så det var inte ett dugg svårt att se den.
Det är inte slut än!
I dag tog vi en promenad i solskenet till Klåva och bokhandeln där. Jag tänkte köpa en filofax. När vi står där med bokhandlerskan och dividerar väger jag två exemplar i händerna för jag vill ha en som inte är för tung. Jag säger:
-Nej, den vill jag inte ha, den är mycket tungare.
Jag tappade hakan och greps av skräck för att jag fått akut afasi eller något närbesläktat. Maken blev så häpen att han tappade målföret. Bokhandlerskan log överseende.
13/12 Duschproblem
Barnbarnet frågade mig häromdagen varför jag inte ville doppa huvudet när vi badade i poolen i Almunecar. Detta måste ha satt djupa spår i honom eftersom det var tio veckor sedan vi var där. Jag förklarade att jag höll mitt lilla huvud ovanför vattenytan för att slippa få frisyren förstörd. Han var tyst en stund och funderade över detta och sedan kom nästa fråga:
"Hur gjorde du då när du duschade efteråt?
Så många mysterier det finns mitt i vardagen och så underbart när man kan förklara ett av dem åtminstone. Han hade inte tänkt på att man kan hålla i duschmunstycket och undvika att blöta ner håret. Sedan log vi åt de bilder vi fick i huvudet av hur jag hade kunnat se ut i en dusch med fast stril. Det blir ju mycket svårare att hålla huvudet torrt när allt annat skall bli blött. Men det är klart att det går:
Eller så köper man en duschmössa.
10/12 En onsdag på stan
Gick in i en glasögonaffär också, det gör jag ofta när jag är i stan. Det är roligt att prova bågar och en vacker dag är det dags att införskaffa nya och då är jag förberedd. Inne i butiken frågade en ung tjej om jag ville ha hjälp men jag avböjde till att börja med, ville titta lite själv också. Efter en stund frågade jag henne något och så började vi prata om passande modeller till mig. Det var en proffsig tjej, hon var inte bara allmänt smakråd. Det sa jag till henne och då berättade hon att hon hade gått en stylist-utbildning. Där ser man! Utbildning lönar sig - i alla fall för mig. Hon var en person som jag litade på när hon sa vad hon tyckte. Och varför. Det var bra för mig som har så svårt att bestämma mig.....(det var då ett tjat om detta.) Det hela slutade med att hon skulle beställa hem en båge som jag provade i en annan färg. Den jag provade var svart och det är inte så bra på mig. Jag ser ut som jag bara är ett par glasögon. Resten av ansiktet försvinner bort någonstans. Eventuellt ser jag ut som jag är döende i tyfus/tuberkelos. Tänker på huvudrollsinnehavaren i La Bohème, Mimi tror jag hon heter, hon brukar vara blek och svart runt ögonen mot slutet. Hostar gör hon också. Minns inte vad hon lider av och så småningom dör i.
Sedan var det dags för tandläkaren. Jag har ganska usla tänder som går sönder hela tiden men tandläkaren är bra, han håller i längden. Honom litar jag på också - även om han inte har gått en styling-kurs. Undersökningen tog inte lång tid och han hittade inte några större skador. Han körde runt med en hemsk tingest som låter som...kan inte jämföra det med något faktiskt, men det är ultraljud tror jag. Otäckt som bara den. Lite putsning med fluor och sedan travade jag ut i staden igen, 500 kr fattigare men nöjd och glad över att slippa komma tillbaka i brådrasket.
8/12 Stjärngossar
Luciakonserten på Artisten innehöll förstås ett tåg med Lucia i täten. Det var elever från Donnergymnasiet som framförde det med den äran. Förutom Lucia och tärnor deltog ett dussin stjärngossar som stod uppradade bakom tärnorna och sjöng vackert. Men varför ser de så dumma ut?
Detta är en dumstrut, inte att förväxla med en stjärngosse
Vem har bestämt att unga pojkar skall ikläda sig mammas nattlinne, sätta en strut på huvudet med ett gummiband under hakan och hålla i en blomsterpinne med fastnitad guldstjärna? Vad gör Lucia för att övertala gossarna att spöka ut sig på detta sätt? Att vara utklädd till tomte, pepparkaka eller sockerbagare tycker jag är helt relevant i sammanhanget men nattlinne med strut och pinne? Deras obligatoriska paradnummer brukar vara "Staffan stalledräng". Jag känner inte en enda stalledräng men man behöver inte vara en Einstein för att räkna ut hur han skulle kunna ha tett sig. Att gå ut i stallet och utfordra hästar i vit särk med strut och stjärna på pinne, det verkar suspekt. Och synnerligen opraktiskt. 
Dessa käcka glada grabbar hittade jag på nätet under mitt ivriga men helt ovetenskapliga sökande efter sanningen. Vi får gå långt tillbaka i tiden, till Jesu födelse, för att hitta arketypen för stjärngossen. Det handlar om de vise männen. Struten på huvudet antas likna de spetsiga hattar som "mager" i dåvarande Babylonien bar. (Mager var en folkstam från landet Medien under antiken. De mest omtalade magerna var de vise männen!) Struten och stjärnan som stjärngossarna bär visar på deras historiska bakgrund. Stjärngossarnas stund i rampljuset var alltså från begynnelsen på trettondagen men de har så småningom kommit att ingå i luciatåget. Detta tros vara av jämlikhetsskäl, att pojkar skulle få vara med i luciatåget, inte bara flickor. Det trånade de så intensivt efter att de till och med tog på sig en vit särk!
Så här kan man också se ut som stjärngosse. Tredje gossen från vänster lär ska vara en dylik från 1955....?
7/12 Måltid med förhinder
Jag kom till stan i god tid och gick och tittade lite i butikerna i Nordstan. Kom på att jag nog behövde något litet att äta och gick till NK och Espressohouse. De har så goda mackor med getotst och fikonmarmelad men NK hade stängt för dagen.
Fortsatte min promenad i riktning mot Götaplatsen och kom till Kungsportsplatsen och Avalon Hotel. Tittade på matsedeln utanför restaurangen och hittade något som passade mig på barmenyn. Gick in, lämnade kappan till garerobiären och ställde mig att vänta på att bli anvisad en plats. Det var inte så mycket folk där, klockan var bara halv sex. Väntade och väntade och väntade. Till slut blev jag uppmärksammad och fick en plats och en matsedel. Jag behövde inte titta på den för jag hade bestämt redan utanför vad jag skulle ha. Väntade, väntade och väntade. Tog upp boken jag hade i väskan, läste några sidor och väntade. Jag såg servitörer längre in i lokalen men ingen var i närheten av mig så det var ingen idé att vinka. Väntade och väntade. Surnade till riktigt ordentligt, tog mitt pick och pack, hämtade kappan och fortsatte promenaden söderut. (En seriös gissning vad gäller väderstrecket.)
Jag bestämde mig för att titta in på Burger King på Avenyn. Jag hade inte så mycket tid på mig och de har goda hamburgare. Ställde mig i en av tre köer. Det tog ganska lång tid men till slut var det min tur. Då fanns det plötsligt ingen vid den kassan. Frågade den som stod i kassan bredvid vart "min" kassör tog vägen. "Det har inte varit någon i den, kön är här", säger hon. Den kön jag hade stått i var för personer som väntade på att få sina redan betalda hamburgare. "Du får väl gå emellan i den här kön", sa tjejen och expidierade den första personen som stod i den. Det var bara det att jag hade stått i kö längre än någon i den andra kön så det borde ha varit min tur. Men nu hade jag blivit riktigt putt på allt och alla och gick därifrån.
Närmade mig nu målet för mötet med släkten (Kommer osökt att tänka på den gamla sången "Tänk när släkt och vänner, alla mötas där.... " fast inte på Götaplatsen då.) och MÅSTE har något att äta.
På Götaplatsen ligger Stadsteatern och de har ett café i foajén. Där var det i stort sett tomt, det vara bara ett äldre par som drack kaffe. Beställde en macka med mozzarella och tomater och en Ramlösa. Satte mig, tog av mig kappan och började äta. Äntligen. Efter första tuggan gled osten av salladsbladet och la sig platt på golvet tillsammans med något mörkrött som jag inte kunde identifiera. Efter den långa väntan och alla besvikelser struntade jag i smuts och skit. Jag tog upp osten och det röda, lade tillbaka det på mackan, torkade lite med servetten och åt upp allt med god aptit. "Lite skit rensar magen," sa vi alltid när jag var liten och den tesen håller än i dag.
Mätt och glad mötte jag sedan släktingarna och vi gick till Artisten och konserten. Recension kommer vad det lider.
5/12 Frosseri
Vid hemkomsten fick jag kalendern. Den var jättefin och vägde en hel del mer än ICA:s. När jag läste på innehållsdeklarationen stod det att chokladen innehöll hazelnuts. Det är väldigt strängt i skolan när det gäller nötter, man får inte ta med något nötaktigt över huvud taget. Jag vågade helt enkelt inte ta med den. Men all den goda chokladen då?
Jag stod och tittade på kalendern för en liten stund sedan och tänkte att jag kunde spara den jul. Men vi brukar få så många chokladkartoner från när och fjärran så det var inte nödvändigt på något sätt. Jag öppnade en lucka som var lite trasig, tog ut chokladen och smakade. Inte så dumt! Öppnade några fler luckor och åt med god aptit. Gick sedan mer systematiskt tillväga: Jag öppnade resten av luckorna och tog ut alla bitarna och lade på diskbänken. De var paketerade i små plastförpackningar. Det blev några stycken. Jag tog en näve med mig och satte mig vid datorn. Hade fått smak på det så jag gick upp för trappan och tog resten med mig ner igen. Det tog inte lång stund förrän jag ätit upp hela kalenderinnehållet. Sedan knölade jag ihop skelettet så att jag fick ner det i soppåsen, knöt igen och slängde den i soptunnan. Alla spår undanröjda!
Det var uselt gjort. Men ibland blir frestelsen för stor, man tappar omdömet helt och hållet och inser inte vidden av sitt handlande förrän det är för sent.
Säg inte detta till maken! Han blir nog väldigt besviken.
4/12 Den talande busschauffören
I går eftermiddag skulle jag åka från universitetet till hotellet för att hämta min väska. På busshållplatsen stod en buss och jag frågade chauffören hur lång tid den/han tog på sig för att komma till Stora Torget. Han gav mig ett utförligt svar som innehöll information om trafiktätheten, väglaget och andra försenande faktorer. Han avslutade med att upplysa mig om att under gynnsamma omständigheter var vi på torget kl. 15.10. Jag skulle ha gott om tid att hämta väskan och sedan gå till Centrastationen så jag steg på.
"Det går fint det här, inte möcke trafik nu", sa chauffören med tordönsstämma på sjungande värmländska. Jag trodde att han talade i mobilen men så mötte jag hans ögon i backspegeln och förstod att han riktade sig till mig.
"Jag har kört den här sträckan i 20 veckor nu och har aldrig varit för tidig till nästa hållplats. Det är förste gången och jag måste stå här i tre minuter. Hinner du till stan då?"
"Ja då, jag hinner", sa jag.
"Det är märkligt att jag är så tidig".
"Det är nog för att jag är med", sa jag och försökte vara rolig.
"Ja, det är det nog. Du kan väl åka med lite öftare"?
"Jag ska göra så gott jag kan".
"Det här bussbolaget är bare drit. En hinner ju inte från A till B och tillbaka utan att en möste ta av kafferasten. Di är inte kloka, så är det. Di lössner ju inte på oss. Nu har di sänkt hastigheten i stan till 40 och det går ju inte snabbare precis. Men tidtabellera, di ändrar di inte på. Nä, det är hans fel, hans där oppe", sa han och pekade mot taket.
"Det är väl synd att skylla på honom om dåliga tidtabeller. Det finns väl någon annan du kan klaga på", tyckte jag.
"Jo, det finns det men han är släkt med mig, förstår du, och han bare skratter när jag prater me han. Om vi ses i julhelga ska ja leta opp en sjö och döppa han i den".
Efter det snabba meningsutbytet om chefer och högre makter berättade han en vits:
"Det var en nörrman som skulle döpe sig i have. Prästen tog tag i han och döppade ner hele han i vattne. När han köm opp frågte prästen....." Om du frågar mig när vi ses berättar jag resten.
När vi var framme på Stora Torget önskade han mig en trevlig eftermiddag och jag sa tack och hej då.
Jo då, det var några passagerare till på bussen. Vad de tänkte förtäljer inte historien.
2/12 17.00-22.15
Det är skumt med tåg. På biljetten stod det vagn 12, plats 70. Tåget hade inte tolv vagnar utan fem. Dessutom stod det inga vagnsnummer på dörrarna över huvud taget. Platsnumren fanns där i alla fall så jag hamnade rätt.
Tåget gick på utsatt tid. Det var inget snabbtåg precis. När det stannade första gången trodde jag att Olskrokens station hade återuppstått. Vi hade inte kommit så långt nämligen. Så var det inte utan lokföraren väntade på grönt ljus. Det var en pedagogisk man, Han informerade resenärerna titt som tätt varför vi stod stilla. Alla gångerna var det det gröna ljuset vi väntade på. Efter ett tag såg jag Partille passera förbi. Strax efter passerade en lysande skylt med "Ale torg" och det var ju bättre än Partille eftersom jag skulle norrut.
När kondudktören kom frågde jag henne om det fanns en kiosk eller om någon kom med en vagn och erbjöd lite av varje. Jag satt och önskade att jag skulle slippa att resa på mig och gå igenom flera vagnar för att kunna köpa kaffe. Det fanns en kiosk men hon var ensam personal på tåget och skulle ropa ut i högtalaren när hon var färdig som konduktör och blev kioskbiträde. Det var hon fram till två minuter före Trollhättan, då blev hon stins. Man får vara tacksam att hon inte var lokförare också.
Folk går ju hela tiden fram och tillbaka i vagnarna till toaletter och kisok. En man gick några gånger genom min vagn med raska steg och var det inte Evert Ljusberg vet jag inte vem det kan ha varit. Möjligen hans bror, Gösta Ljusberg.
Efter tre timmar var jag framme och klockan var 22.10. Gick genom centrala Karlstad med min bullrande väska till hotellet. Checkade in och gjorde mig hemmastadd på rummet. Efter sedvanliga procedurer inför sänggåendet kröp jag ner i sängen och somnade som en stock.
1/12 Packat och klart
Om några timmar skall jag ta bussen till stan. Jag skall till Karlstad och det blev tåg den här gången. Det skall bli skönt och avkopplande att bara få sitta ner och åka med. Det gör ju inget om jag somnar. Fast det är klart, jag kanske somnar och missar att stiga av. Undrar var jag hamnar då? Vad spännande!
Alla lärare på skolan har fått en bärbar dator och jag tänker ta med min. Då kan jag skriva vad som försiggår de två dagar jag är där och spara tid. Dessutom kan jag ju blogga. Men av någon anledning är min resväska ganska tung och det är datorn också. Jag skall testa innan jag ger mig av.
På återseende!
