31/1 C-kupa eller musmatta
I förmiddags åkte jag till stan. Min plan var att köpta två bysthållare på Korsetten på Östra Hamngatan. (Undrar om jag får reklampengar nu.) Jag har adrig haft så mycket att stoppa i dem, men sist jag köpte nämnda onämnbara fick jag gå upp en storlek, från A- till B-kupa. Den ekvationen får jag inte att ihop eftersom brösten inte precis blir större med åren. Längre, men inte större. Döm om min förvåning när expediten efter en snabb blick på mina behag, innan jag ens hade fått av mig tröjan, ansåg att jag skulle ha C-kupa! När hon kom in i provrummet med en BH i den storleken protesterade jag och sa att den var alldeldes för stor. Jag provade den ändå och fick erkänna att hon hade rätt. Jag kunde också konstatera att brösten var om möjligt ännu plattare än för ett halvår sedan, de har helt enkelt brett ut sig. (Precis som rumpan.) Kuporna var så stora till ytan att det såg ut som hade jag två vändstekta strutsägg på framkroppen. Detta är fakta, jag är inte på något vis missnöjd med min byst. Jag är mycket tacksam för att den är intakt.
Jag undrar om det kommer att fortsätta så här, att jag får ha en kupstorlek större varje gång jag köper nytt. I så fall, om så där åtta, tio år, kommer behån att täcka hela överkroppen, både fram och bak. Kupstorlek K eller L.
Självhäftande BH utan det mesta. Det kanske vore något? Jag skulle kunna använda mig av två runda musmattor, de borde passa perfekt.
Jag undrar om det kommer att fortsätta så här, att jag får ha en kupstorlek större varje gång jag köper nytt. I så fall, om så där åtta, tio år, kommer behån att täcka hela överkroppen, både fram och bak. Kupstorlek K eller L.
Självhäftande BH utan det mesta. Det kanske vore något? Jag skulle kunna använda mig av två runda musmattor, de borde passa perfekt.29/1 Moppar
I går klockan 20.00 var jag hemma igen. Tåget gick då jag trodde att det skulle gå och jag hamnade på Centralen I Göteborg. Ibland har man tur! Det var intressanta diskussioner och föreläsningar under dagen och trevlig samvaro med kurskamrater. Nu dröjer det till mars nästa gång och jag skall vara mycket uppmärksam när jag beställer tågbiljetter till det tillfället.
På hemväg från jobbet mötte jag en moped utanför skolan med tre ungdomar på . Det är en vanlig syn i dessa trakter. Ovanligt däremot var att när de steg av moppen hade en av dem ett par kryckor i ett stadigt grepp i handen. De kanske var med i förebyggande syfte.
Jag har själv inte så stor erfarenhet av mopedkörning utom under en dag när systern och jag var på Kreta. Vi gick till en uthyrare, Costas, och tittade på de snygga moderna vespaliknande fordonen. Sådana ville vi ha, röda helst. När Costas hade ställt några frågor till oss pekade han på två moppar som han ansåg att vi skulle ha. De var från nittonhundratalet men mer var det inte. Urgamla såg de ut att vara. Costas sa, att eftersom vi var så ovana så skulle de passa perfekt. Vi var ju inte precis så där väldigt påstridiga. Vi var ganska nervösa inför den förestående utflykten, så vi litade på Costas och det blev dessa gamla symaskiner. Han ville dock inte bara lämna dem rakt av utan propsade på att vi skulle träna att köra utanför på gatan. Ja, vad gör man? Som han sa förstås och vi gjorde vårt bästa för att se coola och vana ut. Systern hade stora problem med att sparka igång sin, så jag fick först bistå henne och sedan starta min egen. Van igångkickare som jag är.
Vi överlevde träningspasset. Eftersom vi är från Sverige krävde vi hjälmar. De växte inte på träd i lokalen och det tog en stund innan han hittade två. Systerns var för stor så den åkte bak och stannade på nacken, Min var så liten att hela huvudet krympte ihop några centimeter. Men bättre ett krympt huvud några timmar än inget alls resten av livet ansåg vi och så gjorde vi oss i ordning för vår resa.
Jag kickade igång systerns, sedan min egen och så seglade vi iväg. Vettskrämda. Det var smala vägar, ingen vägren och bilförare som körde som biltjuvar. Det måste ha varit en syn att se oss. Vi var de enda på den delen av Kreta som hade hjälmar och mopparna segade sig fram i 20-25 km/timman under ett öronbedövande motorljud. Det var snudd på att vi fick stiga av i uppförsbackrna. Vi hade svårt att kommunicera med hjälmarna på och det starka ljudet, vi var tvungna att stanna och ta av störtkrukorna när vi skulle konferera om vägval. Men vi puttrade fram så sakteliga och dagen visade sig bli riktigt trevlig och spännande.
Vi kom helskinnade tillbaka men med vissa hörselproblem. Systern hade dessutom ont i nacken och jag var aningen komprimerad, detta på grund av hjälmarna. Det rättade till sig så småningom - i alla fall i systerns fall.
På hemväg från jobbet mötte jag en moped utanför skolan med tre ungdomar på . Det är en vanlig syn i dessa trakter. Ovanligt däremot var att när de steg av moppen hade en av dem ett par kryckor i ett stadigt grepp i handen. De kanske var med i förebyggande syfte.
Jag har själv inte så stor erfarenhet av mopedkörning utom under en dag när systern och jag var på Kreta. Vi gick till en uthyrare, Costas, och tittade på de snygga moderna vespaliknande fordonen. Sådana ville vi ha, röda helst. När Costas hade ställt några frågor till oss pekade han på två moppar som han ansåg att vi skulle ha. De var från nittonhundratalet men mer var det inte. Urgamla såg de ut att vara. Costas sa, att eftersom vi var så ovana så skulle de passa perfekt. Vi var ju inte precis så där väldigt påstridiga. Vi var ganska nervösa inför den förestående utflykten, så vi litade på Costas och det blev dessa gamla symaskiner. Han ville dock inte bara lämna dem rakt av utan propsade på att vi skulle träna att köra utanför på gatan. Ja, vad gör man? Som han sa förstås och vi gjorde vårt bästa för att se coola och vana ut. Systern hade stora problem med att sparka igång sin, så jag fick först bistå henne och sedan starta min egen. Van igångkickare som jag är.
Vi överlevde träningspasset. Eftersom vi är från Sverige krävde vi hjälmar. De växte inte på träd i lokalen och det tog en stund innan han hittade två. Systerns var för stor så den åkte bak och stannade på nacken, Min var så liten att hela huvudet krympte ihop några centimeter. Men bättre ett krympt huvud några timmar än inget alls resten av livet ansåg vi och så gjorde vi oss i ordning för vår resa.
Jag kickade igång systerns, sedan min egen och så seglade vi iväg. Vettskrämda. Det var smala vägar, ingen vägren och bilförare som körde som biltjuvar. Det måste ha varit en syn att se oss. Vi var de enda på den delen av Kreta som hade hjälmar och mopparna segade sig fram i 20-25 km/timman under ett öronbedövande motorljud. Det var snudd på att vi fick stiga av i uppförsbackrna. Vi hade svårt att kommunicera med hjälmarna på och det starka ljudet, vi var tvungna att stanna och ta av störtkrukorna när vi skulle konferera om vägval. Men vi puttrade fram så sakteliga och dagen visade sig bli riktigt trevlig och spännande.
Vi kom helskinnade tillbaka men med vissa hörselproblem. Systern hade dessutom ont i nacken och jag var aningen komprimerad, detta på grund av hjälmarna. Det rättade till sig så småningom - i alla fall i systerns fall.
27/1 I Karlstad
Till skillnad från gårdagen har denna dag förflutit som jag tänkt. Hittills är väl bäst att säga. Klockan är 18.00 och jag är tillbaka på hotellet.
Jag åt en god och närande frukost i morse och tog sedan bussen (har till och med busskort!) till Universitetet. Det var trevligt att träffa kurskamraterna efter juluppehållet. Förmiddagen bestod i att lyssna på kursledaren Karin och anteckna. Sedan var det lunch med några "kursare" på restaurangen Teachers. Jag åt en sallad med parmaskinka.
Eftermiddagen bestod i att lyssna på kursledaren Karin och anteckna. Dessutom var det filmvisning i en halvtimma. Vi såg en kortversion av Kanonerna på Navarone. Nej, jag bara skojar. Den handlade om ungdomar med autism och ett kommunikationssystem som kallas PECS. Därefter var det slut för dagen och jag fick skjuts till stan av Birgitta från Skara.
Jag tog en runda i centrum och tittade mig omkring. Köpte dock inget. (Att notera!) Men jag gick in i en affär nära hotellet som har en fantastiskt fin julkrubba. Jag tittade på den redan i december men köpte den inte. Det är maken som gärna vill ha en men jag vågade inte slå då till utan att han hade sett den. Den är ganska dyr. Nu har jag en mobil med en bra kamera så jag tog ett kort på den. Får se vad han tycker.
Om någon timma eller så skall jag äta något, beställer kanske något från restaurangen upp på rummet. Jag läste på en löpsedel i lobbyn, "Ät smör och grädde och gå ner 2 kilo i veckan". Jag kanske börjar med den dieten i kväll.
Sedan blir det lite slötittande på något TV-program tills ögonen går igen eller så får jag tillbringa natten på toaletten.
Jag åt en god och närande frukost i morse och tog sedan bussen (har till och med busskort!) till Universitetet. Det var trevligt att träffa kurskamraterna efter juluppehållet. Förmiddagen bestod i att lyssna på kursledaren Karin och anteckna. Sedan var det lunch med några "kursare" på restaurangen Teachers. Jag åt en sallad med parmaskinka.
Eftermiddagen bestod i att lyssna på kursledaren Karin och anteckna. Dessutom var det filmvisning i en halvtimma. Vi såg en kortversion av Kanonerna på Navarone. Nej, jag bara skojar. Den handlade om ungdomar med autism och ett kommunikationssystem som kallas PECS. Därefter var det slut för dagen och jag fick skjuts till stan av Birgitta från Skara.
Jag tog en runda i centrum och tittade mig omkring. Köpte dock inget. (Att notera!) Men jag gick in i en affär nära hotellet som har en fantastiskt fin julkrubba. Jag tittade på den redan i december men köpte den inte. Det är maken som gärna vill ha en men jag vågade inte slå då till utan att han hade sett den. Den är ganska dyr. Nu har jag en mobil med en bra kamera så jag tog ett kort på den. Får se vad han tycker.
Om någon timma eller så skall jag äta något, beställer kanske något från restaurangen upp på rummet. Jag läste på en löpsedel i lobbyn, "Ät smör och grädde och gå ner 2 kilo i veckan". Jag kanske börjar med den dieten i kväll.
Sedan blir det lite slötittande på något TV-program tills ögonen går igen eller så får jag tillbringa natten på toaletten.
26/1 Måndag, måndag, måndag...
Är det måndag eller vad?
1. För två minuter sedan hade jag skrivit ett ganska långt inlägg om vedermödor under dagen. När jag skulle spara det försvann alltihopa.Började om.
2. Jag är i Karlstad i skrivande stund. I morse sökte jag på Västtrafik efter busstider för transport från Hönö till Centralen. Det fanns inte någon som passade mellan tidpunkten när jag slutade och till när jag senast behövde åka. Jag förstod ingenting, jag hade ju åkt i december och det gick utmärkt. Vad skulle jag göra nu? Ta taxi? När jag tittade lite noggrannare upptäckte jag att jag fått upp Nils Ericsongatan i Falköping som mål för resan. Lugnet lägrade sig.
3. När jag kom hem efter jobbet hade jag en timma på mig innan bussen skulle gå. Väskan var packad och jag skulle bara gå in på SJ:s hemsida och "aktivera" biljetterna som jag bokade och betalade redan i december. Ser då att jag har biljett till Karlstad i morgon kl. 17.08, inte i dag! Hjälp! Klickade mig fram till ombokning och lyckades ändra dag. Men hemresan var kvar eller var den inte det? Klick, klick, klick, skriv ut och sedan stack jag iväg med rullresväskan.
Sjönk ner på sätet i bussen och tänkte igenom min belägenhet. Jag hade en biljett till Karlstad men hade jag någon hem? Jag hade betalat i alla fall.
På Centralen ångade jag fram mot biljettkassan i full fart, hjulen nuddade inte marken så fort gick det. Kom fram till kassadamen och flämtade fram mitt budskap: Hur många biljetter har jag egentligen? Jag hade tre, det var en för mycket. Men hon var en vänlig människa som ville hjälpa en förvirrad dam i nöd och tog bort en biljett och pengarna sätts tillbaka på kontot. Jag pustade ut och gick mot tåget, letade upp min plats och satte mig. Tre timmar senare var jag framme. Då såg jag fram emot att blogga men den trådlösa anslutningen kopplar ur rätt som det är och då försvinner det som jag inte har sparat. Frustrerande.
I morgon är det tisdag och det är en helt annan sak. God natt!
1. För två minuter sedan hade jag skrivit ett ganska långt inlägg om vedermödor under dagen. När jag skulle spara det försvann alltihopa.Började om.
2. Jag är i Karlstad i skrivande stund. I morse sökte jag på Västtrafik efter busstider för transport från Hönö till Centralen. Det fanns inte någon som passade mellan tidpunkten när jag slutade och till när jag senast behövde åka. Jag förstod ingenting, jag hade ju åkt i december och det gick utmärkt. Vad skulle jag göra nu? Ta taxi? När jag tittade lite noggrannare upptäckte jag att jag fått upp Nils Ericsongatan i Falköping som mål för resan. Lugnet lägrade sig.
3. När jag kom hem efter jobbet hade jag en timma på mig innan bussen skulle gå. Väskan var packad och jag skulle bara gå in på SJ:s hemsida och "aktivera" biljetterna som jag bokade och betalade redan i december. Ser då att jag har biljett till Karlstad i morgon kl. 17.08, inte i dag! Hjälp! Klickade mig fram till ombokning och lyckades ändra dag. Men hemresan var kvar eller var den inte det? Klick, klick, klick, skriv ut och sedan stack jag iväg med rullresväskan.
Sjönk ner på sätet i bussen och tänkte igenom min belägenhet. Jag hade en biljett till Karlstad men hade jag någon hem? Jag hade betalat i alla fall.
På Centralen ångade jag fram mot biljettkassan i full fart, hjulen nuddade inte marken så fort gick det. Kom fram till kassadamen och flämtade fram mitt budskap: Hur många biljetter har jag egentligen? Jag hade tre, det var en för mycket. Men hon var en vänlig människa som ville hjälpa en förvirrad dam i nöd och tog bort en biljett och pengarna sätts tillbaka på kontot. Jag pustade ut och gick mot tåget, letade upp min plats och satte mig. Tre timmar senare var jag framme. Då såg jag fram emot att blogga men den trådlösa anslutningen kopplar ur rätt som det är och då försvinner det som jag inte har sparat. Frustrerande.
I morgon är det tisdag och det är en helt annan sak. God natt!
25/1 I går
I går morse åkte maken iväg till Operan för att repetera med Wincorp Brassband. Jag tog bussen in till stan några timmar senare, skulle lämna tillbaka ett felköp i en affär. Öppet köp är min räddning! Hittade i stället ett par skor som inte gick att motstå. Jag behövde dem föstås också!
Maken spelar ju tuba, ett stort blåsinstrument som kräver stor lungkapacitet. Min egen är inte mycket att skryta med. Det kan beror på att det närmaste ett blåsinstrument jag kommer är när jag försöker mig på att vissla. Till det behövs inte så mycket luft. Dessutom är jag urdålig på det.
För ett par år sedan hade jag lite problem med lufttillförseln och doktorn sa att jag kunde köpa en spirometer (tror jag att det heter), en "tub" som finns på Apoteket och som mäter lungvolymen. Då kunde jag kolla läget själv. Jag gjorde så, läste instruktionen och blåste i den. Problemet var att det inte stod någonstans vilket värde som var "normalt" så jag kunde inte bedöma resultatet. Jag bad maken blåsa för att få något att jämföra med. Det gjorde han och sedan var den spirometern ett minne blott. Han blåste så kraftigt att den lilla piggen som markerar volymen gick i botten. Och inte bara det, den fastnade och gick inte att få loss med mindre än att apparaten gick sönder.
När maken var färdigrepeterad hämtade han mig och sedan styrde vi kosan mot Lindome och till vänner som bjudit oss på middag. Det var mycket trevligt och superb mat serverades. Vi träffas kanske en eller ett par gånger om året och det är mycket som skall avhandlas då. Vi berättar för varandra vad vi gjort och varit med om sedan vi sågs senast. De hade till exempel gift bort sin son och vi fick ta del av bilder och beskrivning av den festliga händelsen. Men vi stötte på problem som kan hänföras till kategorin Memory. Vi kunde inte bestämma oss för när vi hade setts senast. Vi försökte med allehanda saker som timat men famlade i näst intill totalt mörker. Det är väl inte så viktigt egentligen att få det klarlagt men i vår ålder lägger vi tid på slika spörsmål av någon anledning. Kanske för att bevisa för oss själva att vi inte är helt borta i dimman...fast det var vi. Men vi har inge brådska, rätt som det är klarnar det och allt faller på plats. Det får ta sin tid.
Maken spelar ju tuba, ett stort blåsinstrument som kräver stor lungkapacitet. Min egen är inte mycket att skryta med. Det kan beror på att det närmaste ett blåsinstrument jag kommer är när jag försöker mig på att vissla. Till det behövs inte så mycket luft. Dessutom är jag urdålig på det.
För ett par år sedan hade jag lite problem med lufttillförseln och doktorn sa att jag kunde köpa en spirometer (tror jag att det heter), en "tub" som finns på Apoteket och som mäter lungvolymen. Då kunde jag kolla läget själv. Jag gjorde så, läste instruktionen och blåste i den. Problemet var att det inte stod någonstans vilket värde som var "normalt" så jag kunde inte bedöma resultatet. Jag bad maken blåsa för att få något att jämföra med. Det gjorde han och sedan var den spirometern ett minne blott. Han blåste så kraftigt att den lilla piggen som markerar volymen gick i botten. Och inte bara det, den fastnade och gick inte att få loss med mindre än att apparaten gick sönder.
När maken var färdigrepeterad hämtade han mig och sedan styrde vi kosan mot Lindome och till vänner som bjudit oss på middag. Det var mycket trevligt och superb mat serverades. Vi träffas kanske en eller ett par gånger om året och det är mycket som skall avhandlas då. Vi berättar för varandra vad vi gjort och varit med om sedan vi sågs senast. De hade till exempel gift bort sin son och vi fick ta del av bilder och beskrivning av den festliga händelsen. Men vi stötte på problem som kan hänföras till kategorin Memory. Vi kunde inte bestämma oss för när vi hade setts senast. Vi försökte med allehanda saker som timat men famlade i näst intill totalt mörker. Det är väl inte så viktigt egentligen att få det klarlagt men i vår ålder lägger vi tid på slika spörsmål av någon anledning. Kanske för att bevisa för oss själva att vi inte är helt borta i dimman...fast det var vi. Men vi har inge brådska, rätt som det är klarnar det och allt faller på plats. Det får ta sin tid.
23/1 Flitiga flickor
Jag skrev i förra inlägget om att jag fått e-post om virusvarning. Snabbade mig att skicka den vidare för man vill ju vara bussig. Det skulle jag inte ha gjort för den kan vara smittad. Vad är det för värld vi lever i? Men blir din dator sjuk, bädda ner den och ge den mycket att dricka så går det över på en vecka.
I går var jag på symöte. Vi är fyra damer som träffas ungefär två gånger om året och då syr vi så nålarna och symaskinen glöder. I går sydde jag ett par mamelucker i gotländskt fårskinn. De kommer väl till pass när nordanvinden viner. Vi hinner knappt prata för vi är så flitiga, men äta hinner vi. Det serverades en god GI-fisksoppa med surdegsbröd och äpplekaka till efterrätt.
En sak som vi måste prata om är vart vi skall resa nästa gång. Vi sparar nämligen en summa varje månad som dras på våra konton och sätts in på ett gemensamt. När vi har fått ihop lagom mycket har vi åkt iväg; till Rom två gånger, Budapest och Mallorca. Nästa vår tänker vi resa igen och vi diskuterade lite runt eventuellt mål. Det kan bli Frankrike men vi är inte sämre än att vi kan ändra oss.
Symötena har pågått i...jag minns inte när vi började. I slutet på åttiotalet kanske. Ni kan föreställa er hur många kreationer vi har hunnit sy och sticka på den tiden.
I går var jag på symöte. Vi är fyra damer som träffas ungefär två gånger om året och då syr vi så nålarna och symaskinen glöder. I går sydde jag ett par mamelucker i gotländskt fårskinn. De kommer väl till pass när nordanvinden viner. Vi hinner knappt prata för vi är så flitiga, men äta hinner vi. Det serverades en god GI-fisksoppa med surdegsbröd och äpplekaka till efterrätt.
En sak som vi måste prata om är vart vi skall resa nästa gång. Vi sparar nämligen en summa varje månad som dras på våra konton och sätts in på ett gemensamt. När vi har fått ihop lagom mycket har vi åkt iväg; till Rom två gånger, Budapest och Mallorca. Nästa vår tänker vi resa igen och vi diskuterade lite runt eventuellt mål. Det kan bli Frankrike men vi är inte sämre än att vi kan ändra oss.
Symötena har pågått i...jag minns inte när vi började. I slutet på åttiotalet kanske. Ni kan föreställa er hur många kreationer vi har hunnit sy och sticka på den tiden.
20/1 Virusvarning!
Jag fick e-post där det stod: "Varning! Stort virus på gång"! Det första jag tänkte var att risken för att jag skulle bli sjuk var överhängande. Jag bestämde mig direkt för att inhandla något förebyggande i morgon i Inga-Lills Vitalbod. När jag hade läst lite mer handlade det om datorns ve och väl. Tänk att jag tänkte på mig själv först, så egoistiskt. Datorer är också människor! Datavirus är inte kul och det är svårt att kurera . Men jag är glad över att det inte var någon Saida som sett i kristallkulan att jag skulle drabbas av det stora viruset. Nu är ju i och för sig risken för det ganska stor i dessa dagar och kommer det så kommer det. Inte mycket att göra åt den saken. Fast det finns kanske lindring i Inga-Lills vitala bod.
(I klassrummet har vi ett rättstavningsprogram på datorerna som heter Saida. Så fort man börjar skriva kommer det upp förslag på olika ord som börjar på de givna bokstäverna. Hittar man ordet är det bara att klicka på det och så skrivs det. Jättebra! Tack för det, Saida!)
Virus är ett ord som har dålig klang. Det beror antagligen på att när doktorn inte vet vad som felas en meddelar han att det är ett virus. Och virus kan man inte göra något åt. "Gå hem och lägg dig och vila, drick mycket (vatten alltså), det går över om en vecka". Har man haft en virusinfektion tillräckligt länge kan man hamna i det läget att den har övergått till en bakteriell infektion. Antagligen på grund av leda och tristess. Den kan man tämja (i bästa fall) och då blir man glad och ser ljuset i tunneln.
Tidigare i dag var jag på Apoteket för att köpa Alvedon och passade på att fråga om det fanns någon kur jag kunde ta i förebyggande syfte för att undvika att bli förkyld eller att drabbas av influensa. Sådana finns inte, det som finns är medikamenter som man börjar ta först när man känner att något virus har börjat snyltgästa på resurserna. Någon garanti för att det verkar ges inte. När jag sökte efter en bild på någon arm virusansatt person som illustration hittade jag följande text:
Som läkare kan man i stället bli förfärad över att så många som två tredjedelar behandlar sin snuva. Förkylning är en virusinfektion som är ett normaltillstånd - så vanlig är den.
Det är friskt att vara förkyld! Lindrig vardagsvärk lindras av sömn, vila, vätska, stretching eller massage som åtgärdar grundproblemet. Det är sunt att inte medicinera bort kroppens signaler! Vägledning av detta slag får vi nog förgäves leta efter i information från företag som tjänar pengar på sjukdom.
Vad var det jag sa!
19/1 Deg på jäsning?
Jag var inne på ZARA och tittade mig omkring. Det var rea på nästan allt och mycket billigt. Jag provade en rolig topp med drapering fram. Jag frågade en anställd om de hade en spegel så att jag kunde titta hur jag såg ut baktill men det hade de inte, "tyvärr". Jag försökte vrida mig så gott jag kunde inne i provrummet och det gick väl så där bra. Toppen kostade 99 (nittionio) kr så det var inte så mycket att riskera.
Hemma tog jag på den och visade den för maken. Han såg lite skeptisk ut och sa inte så mycket vilket brukar betyda att han inte tycker om det han ser. Efter en stund frågade han om det var meningen att den skulle vara en halvmeter kortare bak än fram. Jag tittade ordentligt i spegeln med en backdito och insåg att han hade rätt. Den var mycket längre fram än bak. När jag höll ut tyget från magen blev den jämn och då slog det mig: Jag har köpt en mamma-top! Förstår inte hur den skall kunna sitta snyggt på någon ickegravid. Om det är ett mammaplagg undrar nog ZARA-tjejen i provrumsavdelningen vilken månad jag är i.
En förklaring kan vara att den är gjord för personer med tre gånger så stor byst som jag har. Det är inget märkligt med det eftersom jag har ganska lite av den varan och de flesta har åtminstone två gånger min storlek. Hur som helst, den kommer att göra sig som målarrock när jag går lös med färgerna på pannåer och dukar.
Hemma tog jag på den och visade den för maken. Han såg lite skeptisk ut och sa inte så mycket vilket brukar betyda att han inte tycker om det han ser. Efter en stund frågade han om det var meningen att den skulle vara en halvmeter kortare bak än fram. Jag tittade ordentligt i spegeln med en backdito och insåg att han hade rätt. Den var mycket längre fram än bak. När jag höll ut tyget från magen blev den jämn och då slog det mig: Jag har köpt en mamma-top! Förstår inte hur den skall kunna sitta snyggt på någon ickegravid. Om det är ett mammaplagg undrar nog ZARA-tjejen i provrumsavdelningen vilken månad jag är i.
En förklaring kan vara att den är gjord för personer med tre gånger så stor byst som jag har. Det är inget märkligt med det eftersom jag har ganska lite av den varan och de flesta har åtminstone två gånger min storlek. Hur som helst, den kommer att göra sig som målarrock när jag går lös med färgerna på pannåer och dukar.
18/1 "VVSMMTPA".
Jag planerar att starta ett politiskt parti. Det ska heta "Vissa vardagliga småsaker måste man ta på allvar". Jag tänker gå till val på fyra frågor:
1. Håll till höger på trottoarer och i köpcentra.
Gångtrafiken flyter så smidigt då och vi undviker kollisioner med kreti och pleti.
2. Lägg aldrig böcker uppslagna med texten nedåt på bordet.
Aj, aj vad det gör ont i mig då. Tänk på ryggen! Använd bokmärke!
3. Ta avstånd från, kritisera och protestera mot uttrycket "hela svenska folket" om det inte är till 100% sant.
Exempel på fel användning är när vinnaren till Jerringpriset säger: "Detta pris betyder mer än andra jag har fått. Det är ju hela svenska folket som har röstat fram mig". Det är till att ha höga tankar om sig själv. Jag röstade inte till exempel och därför är det osanning. "Hela svenska folket" gödslas det med båda bittida och sent i olika media och bidrar till att brukaren av orden förlorar all heder och trovärdighet. Bort det!
4. Det heter ett akvarium, det akvariet, ett museum, det museet och inget annat.
Skulle det stå något annat i någon ordbok är det fullständigt egalt och totalt fel för detta parti. Detta kan bli den fråga som avgör hela valet.
Jag tar emot bidrag till kampanjkassan. Ta kontakt på det ena eller andra sättet så meddelar jag kontonummer. Eftersom jag tror att hela svenska folket håller med om och vill förändra ovanstående blir det inga problem att få ihop vad som behövs. Jag skall inom en snar framtid göra en studieresa och är tacksam för snabba insättningar.
16/1Var är alla mamelucker?
Varför talar ingen om mamelucker nu för tiden? Denna fråga ställde jag mig själv när jag promenerade hem från jobbet i dag. Att säga att det var kallt är en underdrift. Jag var iklädd dunjacka, mössa, halsduk och svarta jeans. Jo då, jag hade skor och handskar också. För första gången på mååånga år försvann känseln i framsidan på låren efter tio minuters gång. Dessutom svepte en iskall vind upp till de nedre regionerna. Får jag inte blåsgitarr efter detta får jag det aldrig.
Det var då jag kom att tänka på mamelucker. De användes uteslutande till kjol. I ungdomens ljuva kalla dagar hade jag alltid dessa på. Inte bara jag förresten, det hade alla med sunt förnuft. Kvinnor alltså. De fanns i olika färger, mönster och kvaliteter. Man tog på dem när man gick hemifrån och drog diskret av dem när man kom inomhus. Fanns det några unga (eller äldre) män i närheten var det mycket intressant informativt för dem att studera färg och form på benbeklädnaderna. Jag hade jeans i dag men de hade suttit fint under och värmt ändan.
Då kom jag att tänka på att jag inte har sett dessa plagg i någon affär. De är helt ute förstås. De finns där kanske men undanstoppade i någon låda längst in på lagret. Jag skulle vilja säga till dessa butiksägare: "Kom ut ur garderoben och ta med mameluckerna! Det finns miljoner kvinnor här ute som behöver dem"! Om de hörsammar kallelsen kan vi nog få köpa byxorna till extrapris.
Information från susning.nu:
Numera har ordet överförts till att avse värmande underbyxor (yllebyxor) för kvinnor. Dessa präktiga byxor är oftast tillverkade i ullgarn eller en blandning av ylle- och konstfibergarn. Dessa räcker i regel till strax ovanför knät och är avsedda till vinterbruk. Även dessa har i stort sett ersatts; men av moderna pantalonger eller leggings.
Egyptiskt medeltida livgarde (från arab. mamlûk = slav) En egyptisk sultan köpte omkring 1240 vita slavar till ett livgarde, Mameluckernas garde. Dessa tog över makten själva år 1250 och blev Egyptens herrar under c:a 250 år, men efter den turkiska erövringen av Egypten 1517 fortsatte den mameluckiska provinshövdingarna att härska fram till 1811. Jämför även med det gamla ordet mammeluck.
Det var då jag kom att tänka på mamelucker. De användes uteslutande till kjol. I ungdomens ljuva kalla dagar hade jag alltid dessa på. Inte bara jag förresten, det hade alla med sunt förnuft. Kvinnor alltså. De fanns i olika färger, mönster och kvaliteter. Man tog på dem när man gick hemifrån och drog diskret av dem när man kom inomhus. Fanns det några unga (eller äldre) män i närheten var det mycket intressant informativt för dem att studera färg och form på benbeklädnaderna. Jag hade jeans i dag men de hade suttit fint under och värmt ändan.
Då kom jag att tänka på att jag inte har sett dessa plagg i någon affär. De är helt ute förstås. De finns där kanske men undanstoppade i någon låda längst in på lagret. Jag skulle vilja säga till dessa butiksägare: "Kom ut ur garderoben och ta med mameluckerna! Det finns miljoner kvinnor här ute som behöver dem"! Om de hörsammar kallelsen kan vi nog få köpa byxorna till extrapris.
Information från susning.nu:
Numera har ordet överförts till att avse värmande underbyxor (yllebyxor) för kvinnor. Dessa präktiga byxor är oftast tillverkade i ullgarn eller en blandning av ylle- och konstfibergarn. Dessa räcker i regel till strax ovanför knät och är avsedda till vinterbruk. Även dessa har i stort sett ersatts; men av moderna pantalonger eller leggings.
Egyptiskt medeltida livgarde (från arab. mamlûk = slav) En egyptisk sultan köpte omkring 1240 vita slavar till ett livgarde, Mameluckernas garde. Dessa tog över makten själva år 1250 och blev Egyptens herrar under c:a 250 år, men efter den turkiska erövringen av Egypten 1517 fortsatte den mameluckiska provinshövdingarna att härska fram till 1811. Jämför även med det gamla ordet mammeluck.
13/1 Tjugo dagar efter jul
I dag firar maken och jag bröllopsdag. Den trettiosjätte i ordningen - tror jag. Jag brukar få räkna på fingrarna för att få rätt antal år. När jag tänker att 36 år har gått verkar det helt otroligt. Att de gick så fort. (Nu igen!) Men har man roligt så...
Vi har haft de bästa förutsättningar för ett skojigt äktenskap. Att gifta sig på Tjugondag Knut är bra. Under inflytande av Knut, "Räven överraskar grisen" och "Än slank hon hit och dit" kommer äktenskapet att präglas av skratt, stoj och lek. Dessutom dans, kast med liten gran , godis i mängder och smällkarameller. Inte undra på att vi har haft kul. Fast jag måste tillstå att varken maken eller jag var medvetna vid tiden för äktandet vad för slags dag det var. Det upptäckte vi efter några år när första barnet hade anlänt och hon blev bjuden på julgransplundring.
För övrigt har dagen förflutit på ett ganska alldagligt sätt. Steg upp 06.05, gick till jobbet i småregn, framme 7.30 och sedan full rulle mellan 08.20 och 14.30. Något lugnare, halvfull rulle, fram till 16.15 och hemgång. Några inköp på ICA och sedan var jag hemma igen. När maken kom hem hade han med sig blommor. Jag förväntar mig inte att han skall uppvakta mig denna dag, det kan ju vara tvärt om också. Det var det också, jag ringde på förmiddagen och gratulerade honom på högtidsdagen.
I kväll har jag jobbat med en uppgift för kursen som ska vara inlämnad den 20/1. Texten handlar om kommunikation och att kommunikation är ett beteende. Klart slut. Jag har också förberett en middag inför morgondagen då fyra damkollegor kommer hit. En av dem har slutat på skolan och börjat på ny arbetsplats och det är henne vi ska tacka och säga hej då till. Det skall bli trevligt. Ja, inte att hon har slutat, det är tråkigt, utan för att det är roligt att de kommer.
Eftersom jag är begåvad med en assistent som är duktig på att svara i telefon och som arbetar 75%, får jag hjälp av henne i morgon. Hushållsassistent kallas en sådan person. Hon ska skära grönsaker som sedan ska wokas.
Vi har haft de bästa förutsättningar för ett skojigt äktenskap. Att gifta sig på Tjugondag Knut är bra. Under inflytande av Knut, "Räven överraskar grisen" och "Än slank hon hit och dit" kommer äktenskapet att präglas av skratt, stoj och lek. Dessutom dans, kast med liten gran , godis i mängder och smällkarameller. Inte undra på att vi har haft kul. Fast jag måste tillstå att varken maken eller jag var medvetna vid tiden för äktandet vad för slags dag det var. Det upptäckte vi efter några år när första barnet hade anlänt och hon blev bjuden på julgransplundring.
För övrigt har dagen förflutit på ett ganska alldagligt sätt. Steg upp 06.05, gick till jobbet i småregn, framme 7.30 och sedan full rulle mellan 08.20 och 14.30. Något lugnare, halvfull rulle, fram till 16.15 och hemgång. Några inköp på ICA och sedan var jag hemma igen. När maken kom hem hade han med sig blommor. Jag förväntar mig inte att han skall uppvakta mig denna dag, det kan ju vara tvärt om också. Det var det också, jag ringde på förmiddagen och gratulerade honom på högtidsdagen.
I kväll har jag jobbat med en uppgift för kursen som ska vara inlämnad den 20/1. Texten handlar om kommunikation och att kommunikation är ett beteende. Klart slut. Jag har också förberett en middag inför morgondagen då fyra damkollegor kommer hit. En av dem har slutat på skolan och börjat på ny arbetsplats och det är henne vi ska tacka och säga hej då till. Det skall bli trevligt. Ja, inte att hon har slutat, det är tråkigt, utan för att det är roligt att de kommer.
Eftersom jag är begåvad med en assistent som är duktig på att svara i telefon och som arbetar 75%, får jag hjälp av henne i morgon. Hushållsassistent kallas en sådan person. Hon ska skära grönsaker som sedan ska wokas.
12/1 Livet och döden och mer därtill
Som femtiosjuåring känner jag stundtals att jag skulle vilja leva om mitt liv. Inte precis för att bli tjugo igen eller för att jag har gjort fel val. Livet har inte varit dåligt, tvärtom, men min inställning och mitt förhållningssätt till saker och ting har förändrats (tack gode Gud för det) under tidens gång. Livet en gång till skulle kunna bli optimalt! Eller? Nej tack. Det är ju det som är livet, att leva det, göra misstag och ickemisstag och få erfarenhet av att vara människa. Skulle vi leva om det med den erfarenheten skulle vi bli odrägliga. Det är jag ändå, så det räcker.
Men det är märkligt att vara människa. Livet försvinner snabbt i flygande fläng, fyllt med arbete, omsorger, glädje, sorg och bekymmer. Aldrig trodde jag att det skulle gå så snabbt. Nu, när jag har blivit vuxen på riktigt börjar jag förstå ett och annat. Det hade jag haft nytta av när jag var yngre. Men det fungerar inte så, tack och lov. Det har vi alla upplevt när vi var unga och inte hade så stor erfarenhet av livet. Nu har vi just det men ju äldre vi blir, desto mindre är våra erfarenheter värda. (Tänkte hon bittert. ) Man skall vara ung! säger "de". Inte mycket att göra åt den saken.
Eftersom livet rinner iväg med fart gäller det att leva det och försöka fylla det med bra saker. Vi vet inte hur gamla vi blir. Jag har en kristen tro och i den är en fortsättning efter döden inkluderad. Hur den tillvaron ser ut vet jag inte och jag förstår det inte heller men som man brukar säga , "den som lever får se"!
Men det är märkligt att vara människa. Livet försvinner snabbt i flygande fläng, fyllt med arbete, omsorger, glädje, sorg och bekymmer. Aldrig trodde jag att det skulle gå så snabbt. Nu, när jag har blivit vuxen på riktigt börjar jag förstå ett och annat. Det hade jag haft nytta av när jag var yngre. Men det fungerar inte så, tack och lov. Det har vi alla upplevt när vi var unga och inte hade så stor erfarenhet av livet. Nu har vi just det men ju äldre vi blir, desto mindre är våra erfarenheter värda. (Tänkte hon bittert. ) Man skall vara ung! säger "de". Inte mycket att göra åt den saken.
Eftersom livet rinner iväg med fart gäller det att leva det och försöka fylla det med bra saker. Vi vet inte hur gamla vi blir. Jag har en kristen tro och i den är en fortsättning efter döden inkluderad. Hur den tillvaron ser ut vet jag inte och jag förstår det inte heller men som man brukar säga , "den som lever får se"!
10/1 Blacken
Den första arbetsveckan var kort men god. Det var en bra start efter ledigheten. Marie fick tillverka ett par njurar också, hon hade trott att hon skulle komma undan med det. Nu tror jag att vi har alla vitala organ till våra kroppar.
Det märks att jag har börjat jobba, jag hinner inte ägna så mycket tid till bloggen. Men det är väl som det ska vara. Ibland rinner idéerna till på löpande band, andra gånger är det ökentorka. Som nu, därför handlar detta om absolut ingenting.
Lite statistik. Min blogg ligger på plats 2257 av 16659 i kategorin "Vardagsbetraktelser". I kategorin "Humor" plats 674 av 5799. Det är jag nöjd med.
Apropå humor finns det många sorter av den varan. Det märker jag när jag läser andras bloggar i den kategorin. Jag får skaffa mig en egen, kategorin "Min egen humor".
Här är ett exempel på en vits som jag tycker är jätterolig:
Herr Persson läser tidningen och tittar på vad som kommer på TV.
"Det kommer en psykologisk thriller om en cowboy som döpt sin häst efter sin mamma".
Fru P: Vad heter den då"?
Herr P: "Blacken".
Apropå organ så skall jag anmäla mig till Donationsregistret eller vad det kan heta. Jag skulle själv vara mycket tacksam om jag eller någon närstående fick ett organ om det skulle behövas. Då är det inte mer än rätt att jag lämnar ifrån mig något som kan vara till nytta för någon annan. Jag har inga som helst problem med det, finns det något vettigt på och i min kropp för återbruk är det bara att ta. Det enda krav jag har är att jag skall vara död, inte halvdöd utan ordentligt. Jag menar att de måste kolla ordentligt att det inte finns något hopp om ett plötsligt, eller för all del långsamt, tillfirisknande. Det skulle inte vara så kul om det hände och så har de tagit hornhinnorna, högerhanden och levern. Ja, ja, det ordnar sig säkert med det också. Jag tycker att organdonation är helt i linje med resurshushållning i denna miljömedvetna tid.
Det märks att jag har börjat jobba, jag hinner inte ägna så mycket tid till bloggen. Men det är väl som det ska vara. Ibland rinner idéerna till på löpande band, andra gånger är det ökentorka. Som nu, därför handlar detta om absolut ingenting.
Lite statistik. Min blogg ligger på plats 2257 av 16659 i kategorin "Vardagsbetraktelser". I kategorin "Humor" plats 674 av 5799. Det är jag nöjd med.
Apropå humor finns det många sorter av den varan. Det märker jag när jag läser andras bloggar i den kategorin. Jag får skaffa mig en egen, kategorin "Min egen humor".
Här är ett exempel på en vits som jag tycker är jätterolig:
Herr Persson läser tidningen och tittar på vad som kommer på TV.
"Det kommer en psykologisk thriller om en cowboy som döpt sin häst efter sin mamma".
Fru P: Vad heter den då"?
Herr P: "Blacken".
Apropå organ så skall jag anmäla mig till Donationsregistret eller vad det kan heta. Jag skulle själv vara mycket tacksam om jag eller någon närstående fick ett organ om det skulle behövas. Då är det inte mer än rätt att jag lämnar ifrån mig något som kan vara till nytta för någon annan. Jag har inga som helst problem med det, finns det något vettigt på och i min kropp för återbruk är det bara att ta. Det enda krav jag har är att jag skall vara död, inte halvdöd utan ordentligt. Jag menar att de måste kolla ordentligt att det inte finns något hopp om ett plötsligt, eller för all del långsamt, tillfirisknande. Det skulle inte vara så kul om det hände och så har de tagit hornhinnorna, högerhanden och levern. Ja, ja, det ordnar sig säkert med det också. Jag tycker att organdonation är helt i linje med resurshushållning i denna miljömedvetna tid.
8/1 Öm bak
På väg över skolgården i morse var det en isfläck under snön som jag naturligtvis råkade halka på och jag ramlade rakt baklänges. Det positiva var att klockan bara var strax efter sju och inte en människa/elev i sikte.
Det har hänt några gånger, inte precis där utan både här och där, och jag har nu funderingar över mitt dåliga minne. Det kanske beror på de slag mot bakhuvudet som skett vid dessa tillfällen. Inte omöjligt. I dag var det nog ändan ändå som fick mest stryk. Jag har alltid haft en rejäl bakdel och det är ju en fördel när man ramlar, man faller antagligen mjukare än de som har en mager rumpa. Men, den har ändrat form på sistone, har plattat till sig en del och flutit ut på längden och bredden. Den är inte lika stötdämpande som förr. Vet inte om jag är ensam om det. Känner du igen dig i beskrivningen vore det roligt om du hörde av dig. Vi kan bilda en förening, "Vi som en gång hade en rundare rumpa " , där vi går till botten med våra buttocks.
Det finns alltid hjälp att få när det gäller kroppsformer. Här är några övningar som får ändan ur vagnen. Den sista skall jag praktisera i morgon när jag går till jobbet.
7/1 Äntligen tillbaka på jobbet!
Första dagen på jobbet efter ledigheten. Som tur var! Det behövs lite rättning i ledet nu, ordning och reda på torpet. Dessutom fanns det inte en enda elev i sikte så assistenten och jag kunde vänja oss i lugn och ro.
Vi har ägnat en del av dagen till att tillverka mänskliga organ. Nej, vi ska inte sälja dem på Blocket utan använda dem i undervisningen. Vi har ritat hjärta, lungor, lever, magsäck och tarmar. (Egentligen ritade jag bara hjärtat, hon gjorde resten eftersom hon är konstnärligt lagd.) Kom på nu när jag skriver att vi inte fick med njurarna. De är ganska viktiga tycker jag. Eleverna skall få rita av kroppskonturerna på varandra på stora papper och sedan klippa ut, klistra på och måla de inre organen. Det kommer att bli toppen!
Här sitter Marie och tillverkar tjocktarmar på löpande band.
Vi passade också på att slänga ut julen ur klassrummet. Vi har haft en plastgran. När vi packade upp den ur kartongen i december var den så smal och fin där den låg, delad i tre delar och grenarna satt som fastklistrade på stammen. Vi fick frisera den riktigt ordentligt för att den skulle se ut som en gran och inte som en mossbelupen elstolpe. Nu skulle den ner i kartongen igen och det visade sig att den hade vuxit riktigt ordentligt - eller också så hade emballaget krympt. Och vad den barrade sen! Vi fick ta fram sopborsten och glömde nästan att det var en plastgran vi hade att göra med. Efter mycket trixande och manipulerande av grenarna lyckades vi får ner den i lådan. Men den gick inte att stänga utan halva barrträdet sticker upp ur öppningen - som ville den ut, ut i skogen igen. Eller dit där plastgranar växer.
Med lite silvertejp skall vi nog få den på plats till nästa jul.
På hemvägen såg jag att det hade bildats en tunn, tunn isskorpa på vattnet. Det är något att se för er som bor norr om Falköping. Vi har faktiskt också vinter!
Vi har ägnat en del av dagen till att tillverka mänskliga organ. Nej, vi ska inte sälja dem på Blocket utan använda dem i undervisningen. Vi har ritat hjärta, lungor, lever, magsäck och tarmar. (Egentligen ritade jag bara hjärtat, hon gjorde resten eftersom hon är konstnärligt lagd.) Kom på nu när jag skriver att vi inte fick med njurarna. De är ganska viktiga tycker jag. Eleverna skall få rita av kroppskonturerna på varandra på stora papper och sedan klippa ut, klistra på och måla de inre organen. Det kommer att bli toppen!
Här sitter Marie och tillverkar tjocktarmar på löpande band.Vi passade också på att slänga ut julen ur klassrummet. Vi har haft en plastgran. När vi packade upp den ur kartongen i december var den så smal och fin där den låg, delad i tre delar och grenarna satt som fastklistrade på stammen. Vi fick frisera den riktigt ordentligt för att den skulle se ut som en gran och inte som en mossbelupen elstolpe. Nu skulle den ner i kartongen igen och det visade sig att den hade vuxit riktigt ordentligt - eller också så hade emballaget krympt. Och vad den barrade sen! Vi fick ta fram sopborsten och glömde nästan att det var en plastgran vi hade att göra med. Efter mycket trixande och manipulerande av grenarna lyckades vi får ner den i lådan. Men den gick inte att stänga utan halva barrträdet sticker upp ur öppningen - som ville den ut, ut i skogen igen. Eller dit där plastgranar växer.
Med lite silvertejp skall vi nog få den på plats till nästa jul.
På hemvägen såg jag att det hade bildats en tunn, tunn isskorpa på vattnet. Det är något att se för er som bor norr om Falköping. Vi har faktiskt också vinter!
5/1 Frågestund
Här kommer sista avsnittet på Blondinbellas frågor. Den som går in och läser hennes svar, www.blondbella.se, ser att jag tagit bort några frågor. De var för svåra att svara på helt enkelt.
Finns det någon speciell anledning till att i stort sett kvinnliga modebloggare och bloggare över huvud taget har en större plats i etablerade svenska medium än manliga. Jag har själv inget emot kvinnor, men borde vi inte hjälpa jämställdheten lite på traven?
Du är rolig du! Vad trevligt att du har en positiv inställning till kvinnor. Vi tackar och niger. Men detta handlar inte om jämställdhet, lilla gubben, det handlar om att vara intressant och rolig. När du är det skall du se att du blir läst du också.
Känner du dig som en glamourös prinsessa?
Haha nej, jag sliter som ett djur för det jag har byggt upp! svarar Blondinbella och jag.
Finns det någon speciell anledning till att i stort sett kvinnliga modebloggare och bloggare över huvud taget har en större plats i etablerade svenska medium än manliga. Jag har själv inget emot kvinnor, men borde vi inte hjälpa jämställdheten lite på traven?
Du är rolig du! Vad trevligt att du har en positiv inställning till kvinnor. Vi tackar och niger. Men detta handlar inte om jämställdhet, lilla gubben, det handlar om att vara intressant och rolig. När du är det skall du se att du blir läst du också.
Känner du dig som en glamourös prinsessa?
Haha nej, jag sliter som ett djur för det jag har byggt upp! svarar Blondinbella och jag.
Hur har du utvecklats som person av att få en så pass framgångsrik blogg?
Det kan jag sammanfatta i ett ord - hybris!
Skulle du kunna välja bort ett liv i Stockholm för att bo i Norrland med Nils?
Det beror ju helt och hållet på vem Nils är. Nils Holgersson? Efter en stunds funderande väljer jag ändå bort bort både honom och Stockholm och Norrland och blir kvar hos maken här.
Vilken julklapp var den bästa i år?
En kudde som barnbarnet sytt i slöjden.
Jag undrar om du har något tips på vad man kan göra på en date, förutom middag, bio... - det vanliga du vet?
Varför inte gå hem till dig och storstäda? Låt din date städa toaletten och du vet direkt om han/hon är något att hänga i granen.
Om du fick vara programledare för ett TVprogram, vilket skulle du välja då?
Helgmålsringningen.
Har du eller har du haft ätstörningar? I så fall vilken/vilka? Anorexi/bulimi?
Inte mer än att jag kan bli störd när jag äter. Annars ligger jag nog mer åt bulimihållet. (Se inlägg den 5/12.)
Har du hoppat av skolan för att du tjänar så bra på bloggen?
Kan man tjäna pengar på att blogga?
Vad skulle du välja mellan? Att äta middag och köra en duett till Mamma Mia med din stora idol Agneta Fältskog eller förlora allt ditt smink från favoriten MakeupStore och alla dina pälsar(du får aldrig mer köp nytt)?
Köra en Duett och äta middag med Agneta Fältskog ? Det skulle vara kul men var kommer Duetten ifrån? De slutade tillverkas i slutet på sextiotalet. Annars skulle väl en tur på tandem med min idol Helge Skoog inte vara helt fel. Inklusive middag förstås.
Om jag skulle tappa allt mitt smink köper jag nytt på Apoteket. Pälsarna är värre. Minkpälsen blir svår att vara utan. Den består av ett pannband och den värmer gott om öronen.
Hej, det skulle vara kul att få veta vad din IQ ligger på! Eftersom du är en sån framgångsrik, ung affärskvinna.
Det skulle jag också gärna vilja veta.
Vad är det för fel på fuskpäls? Är bara en överklass grej att du måste ha äkta eller?
Japp.
Har du något mål med livet som du är rädd att du aldrig kommer kunna uppfylla?
Jag har länge önskat att få idka gyttjebrottning. Det är svårt att hitta arrangörer till det. Några väninnor gjorde ett försök att överraska mig med en brottningspresent när jag fyllde 50 men det visade sig bara vara porrklubbar som tillhandahöll detta. Eftersom de är vänligt sinnade bokade de inte någon tid. Men jag är fortfarande sugen på en match.
Hur var ditt liv innan bloggen blev så stor?
Tomt och innehållslöst.
Hej Bella! Din assistent Emelie, jobbar hon hel-tid med att vara din assistent?
Jag - eller eleverna egentligen - har en assistent men hon heter Marie! Så det så! Hon jobbar 75% och är värd all respekt eftersom hon står ut med mig. Särskilt när jag jag frågar "Vet du vad jag tänker"? vilket jag gör ganska ofta.
Det är kanske många som tror att ditt jobb "bara" är att skriva några inlägg och sen klart. Vad ligger bakom allting egentligen? Hur mycket tid och kraft spenderar du och din assistent på att boka möten, ta emot samtal, svara på långa mail, GÅ på möten, osv? Du tackar ju faktiskt nej till saker och ting också, vilket många kanske inte förstått. Så sammanfattningsvis är min fråga alltså; hur mycket och vad jobbar du med utöver att skriva själva inläggen?
Nej, det skall alla veta att det inte "bara" är att skriva. Oj, oj. Det skall ju tänkas ut också, det tar tid och på krafterna. Det ligger mer bakom än någon kan ana. Marie är duktig på att svara i telefon och ibland svarar hon på mail också. Vi går på möten båda två, ofast inte samtidigt men vi måste ha en vikarie ändå. Det kostar för kommunen! Och det är klart att jag måste tacka nej ibland bland alla erbjudanden. Senast tackade jag nej till en prenumeration på Sköna Hem.
Utöver att skriva inlägg jobbar jag med mig själv så att jag skall bli en bättre människa.
Blir du någonsin nervös? Och vad gör du när du blir det?
Jo då, det händer, och då måste jag oftast gå på taletten. Det hjälper för det mesta.
I'm flying when I'm sailing
Det går utför. Nu kan jag lägga till, i raden av glömskor, förvirringar och felfattningar, ytterligare en groda. Jag skrev i förra inlägget att jag skulle lyssna på "I'm flying" i ställer för "I'm sailing". Min syster, mycket yngre är jag, uppmärksammade detta så att jag kunde korrigera det. Nu tycker inte jag att det är så himla stor skillnad på sailing och flying. Det finns ju dessutom segelflyg!
3/1 Maken och jag
I dag tog maken initiativet och det är inte varje vecka det händer, tyvärr. Det brukar alltid vara jag som gör det och svaret blir oftast "nej". Jag accepterar svaret för det mesta utan att försöka med övertalning. Ibland gör jag dock ett försök och det händer att jag lyckas få med en negativ och motspänstig karl på mina planer. Poängen är att han alltid är nöjd och glad efteråt. Men det har han glömt till nästa gång jag frågar. Men idag var det något som skulle inköpas i järnhandeln och då gick det bra att motionera lite minsann. Jag hängde med förstås och vi tog en rask promenad till Klåva och sedan Ohlinders.
När maken var upptagen med att hitta rätt målarfärg plockade jag till mig fyra DVD-filmer och två CD, allt till det facila priset av 297 kr. Filmerna skall jag ha i klassrummet till våra filmeftermiddagar, skivorna behåller jag själv. Den ena CD:n är med Rod Stewart och den andra med Tom Jones. Jag, eller vi, har aldrig ägt någon skiva med dessa herrar och knappast någon över huvud taget i den genren. Så'na e vi. Men nu blir det ändring på det. Nu skall "I am sailing" och "Delilah" ljuda på hög volym - tills maken sänker. Så har vi det.
Ett strävsamt gammalt par.
När maken var upptagen med att hitta rätt målarfärg plockade jag till mig fyra DVD-filmer och två CD, allt till det facila priset av 297 kr. Filmerna skall jag ha i klassrummet till våra filmeftermiddagar, skivorna behåller jag själv. Den ena CD:n är med Rod Stewart och den andra med Tom Jones. Jag, eller vi, har aldrig ägt någon skiva med dessa herrar och knappast någon över huvud taget i den genren. Så'na e vi. Men nu blir det ändring på det. Nu skall "I am sailing" och "Delilah" ljuda på hög volym - tills maken sänker. Så har vi det.
Ett strävsamt gammalt par.
2/1 Synfel, ranunkel och uppskjuten nyårsmiddag
I dag har jag haft en heldag i stan. Den började med att Ann och jag sågs vid Kopparmärra kl. 11.30. Vi ses bara på julloven, alltså en gång om året, och det är alldeles lagom. När vi ses känns det som det bara gått en månad sedan senast. Då är det ju fullständigt onödigt att träffas oftare och antagligen bli trötta på varandra. Vi drack kaffe och åt kaloristinna bakverk på Ahlströms samtidigt som vi pratade oavbrutet.
Efteråt gick vi till några glasögonbutiker för att prova bågar. Ann är novis på området, hon har aldrig haft glasögon tidigare men har börjat ana ett behov någonstans långt där inne. Hon kan nämligen inte se skillnad på sina elever och det är en klar indikation på att man bör uppsöka en optiker. Hur som helst så hittade vi flera tänkbara inramningar till glasen.
Vid tvåtiden fick jag säga hej då till henne för jag skulle träffa Ing-Marie i Brunnsparken. Vi möttes, gick till NK parkeringshus och hämtade bilen och åkte till Frölunda torg. Det hade vi bestämt innan, Ing-Marie hade aldrig varit där och det var hög tid att inviga henne i den platsens shoppingmöjligheter.
Vi gick in och ut i butikerna och drack kaffe och åt smörgås på ett kafé. Min shopping bestod av tre stjälkar rosa liljor och en flaska fluor med mintsmak. Ing-Maries var en bukett med ranunkel (eventuellt ranunklar) som hon var mäkta upprörd över. Inte blommorna men priset. Hemma i Amsterdam hade hon fått en tre gånger så stor bukett till halva priset. Ja, ja.
Under tiden jag roade mig med diverse väninnor i staden njöt maken av att vara ensam hemma. Men han hade varit idog och gjort vissa snickeriarbeten. Dessutom skulle middagen vara klar när jag kom hem, kalvfilé med portvinssås med mera. Den middagen var tänkt till nyårsafton och maken hade planerat allt och gjort inköp . Den måltiden kunde vi inte avnjuta eftersom jag drabbades av urinvägsinfektion av smärtsam typ. Ingen vårdcentral var öppen här hemma och alternativet var att åka till stan och Axessakuten. Problemet var att jag inte kunde hålla tätt och skulle urinera ner hela inredningen i bilen på väg dit. Jag kom på att en blöja skulle möjliggöra bilfärden. Maken sprang ner till ICA men de hade gett upp för dagen och inga blöjor kunde köpas. Det var bara att finna sig i situationen och hoppas att infektionen skulle ge med sig. Jag gick omkring i fyra timmar utan att kunna sitta på grund av värk, och trängningar som gjorde att jag var på toaletten var femte minut. Det var inte något läge för kulinariska utsvävningar och middagen den dagen blev i stället stuvad blomkål och kabanosserkorv vid sittande bord för maken och spagetti med parmesanost på gående fot för mig. Den goda kalvfilén skulle vi ta dagen efter.
Nyårsdagen grydde och jag var mycket bättre. En stund. Sedan gick allt igång igen som dagen före. Jag var optimistisk och trodde på ett tillfrisknande i repris. Men nej, så maken fick ta sig till ICA i samma ärende som dagen innan och hade bättre tur. Han kom hem med ett paket blöjor à 54 kr för barn upp till 25 kg. Han hade letat efter blöjor till plastsnibbar som var aktuella på sjuttiotalet och som vi var förtroga med men han hittade inga. Jag fick fram en ur paketet och vecklade ut den. Det var en byxa som skulle tejpas ihop i sidorna. På framsidan var det ett blått fält med en nalle på. Eftersom min ena skinka säkert väger lika mycket som en hel unge på 25 kg kan var och en förstå problemet. Att få fast sidorna så att den satt som en byxa är under dessa omständigheter helt omöjligt. Men med lite trixande satt den som en smäck ändå och kunde skydda kläder och bilinredning från en eventuell olycka.
Sålunda utrustad for vi in till Axessakuten. Efter cirka tre timmar i väntrummet blev det min tur och efter tre minuter hos läkaren kunde vi åka till apoteket och hämta ut medicinen. Sedan gick tillfrisknandet i raketfart.
På grund av denna utflykt var klockan ganska mycket när vi kom hem och ingen av oss hade ork att sätta igång med att laga middag. Det blev var sin pizza i stället. Men idag äntligen, och innan kalven travade ut ur kylen för egen maskin , kunde vi äta den uppskjutna menyn. Maken hade gjort ett bra jobb!
Efteråt gick vi till några glasögonbutiker för att prova bågar. Ann är novis på området, hon har aldrig haft glasögon tidigare men har börjat ana ett behov någonstans långt där inne. Hon kan nämligen inte se skillnad på sina elever och det är en klar indikation på att man bör uppsöka en optiker. Hur som helst så hittade vi flera tänkbara inramningar till glasen.
Vid tvåtiden fick jag säga hej då till henne för jag skulle träffa Ing-Marie i Brunnsparken. Vi möttes, gick till NK parkeringshus och hämtade bilen och åkte till Frölunda torg. Det hade vi bestämt innan, Ing-Marie hade aldrig varit där och det var hög tid att inviga henne i den platsens shoppingmöjligheter.
Vi gick in och ut i butikerna och drack kaffe och åt smörgås på ett kafé. Min shopping bestod av tre stjälkar rosa liljor och en flaska fluor med mintsmak. Ing-Maries var en bukett med ranunkel (eventuellt ranunklar) som hon var mäkta upprörd över. Inte blommorna men priset. Hemma i Amsterdam hade hon fått en tre gånger så stor bukett till halva priset. Ja, ja.
Under tiden jag roade mig med diverse väninnor i staden njöt maken av att vara ensam hemma. Men han hade varit idog och gjort vissa snickeriarbeten. Dessutom skulle middagen vara klar när jag kom hem, kalvfilé med portvinssås med mera. Den middagen var tänkt till nyårsafton och maken hade planerat allt och gjort inköp . Den måltiden kunde vi inte avnjuta eftersom jag drabbades av urinvägsinfektion av smärtsam typ. Ingen vårdcentral var öppen här hemma och alternativet var att åka till stan och Axessakuten. Problemet var att jag inte kunde hålla tätt och skulle urinera ner hela inredningen i bilen på väg dit. Jag kom på att en blöja skulle möjliggöra bilfärden. Maken sprang ner till ICA men de hade gett upp för dagen och inga blöjor kunde köpas. Det var bara att finna sig i situationen och hoppas att infektionen skulle ge med sig. Jag gick omkring i fyra timmar utan att kunna sitta på grund av värk, och trängningar som gjorde att jag var på toaletten var femte minut. Det var inte något läge för kulinariska utsvävningar och middagen den dagen blev i stället stuvad blomkål och kabanosserkorv vid sittande bord för maken och spagetti med parmesanost på gående fot för mig. Den goda kalvfilén skulle vi ta dagen efter.
Nyårsdagen grydde och jag var mycket bättre. En stund. Sedan gick allt igång igen som dagen före. Jag var optimistisk och trodde på ett tillfrisknande i repris. Men nej, så maken fick ta sig till ICA i samma ärende som dagen innan och hade bättre tur. Han kom hem med ett paket blöjor à 54 kr för barn upp till 25 kg. Han hade letat efter blöjor till plastsnibbar som var aktuella på sjuttiotalet och som vi var förtroga med men han hittade inga. Jag fick fram en ur paketet och vecklade ut den. Det var en byxa som skulle tejpas ihop i sidorna. På framsidan var det ett blått fält med en nalle på. Eftersom min ena skinka säkert väger lika mycket som en hel unge på 25 kg kan var och en förstå problemet. Att få fast sidorna så att den satt som en byxa är under dessa omständigheter helt omöjligt. Men med lite trixande satt den som en smäck ändå och kunde skydda kläder och bilinredning från en eventuell olycka.
Sålunda utrustad for vi in till Axessakuten. Efter cirka tre timmar i väntrummet blev det min tur och efter tre minuter hos läkaren kunde vi åka till apoteket och hämta ut medicinen. Sedan gick tillfrisknandet i raketfart.
På grund av denna utflykt var klockan ganska mycket när vi kom hem och ingen av oss hade ork att sätta igång med att laga middag. Det blev var sin pizza i stället. Men idag äntligen, och innan kalven travade ut ur kylen för egen maskin , kunde vi äta den uppskjutna menyn. Maken hade gjort ett bra jobb!
1 januari 2009
Gott Nytt År!
Så här på nyåret kan det vara på sin plats att visa lite av mina innersta tankar. Jag har tagit hjälp av Blondinbella.se. Hon har inbjudit läsare att ställa frågor till henne som hon svarat på. Det är många frågor och detta är bara en början. Gå gärna in och läs hennes svar. Mina svar på samma frågor kan du läsa här:
Hur gammal var du när dina föräldrar separerade & hur har det påverkat dig?
De separerade inte och det är ett stort problem. Hur kul är det att ha haft båda sina föräldrar i hemmet under uppväxten när alla andras var separerade? Småborgerligt är ordet. Det har gjort att jag är en mycket osäker och osjälvständig person.
Vad vill du åstadkomma med ditt kändisskap? Eller är det kanske bara det att du vill vara kändis och få uppmärksamhet?
Något kändisliv har jag inte upptäckt, inte mer än att några arbetskamrater som jag tidigare nästan bara kände till namnet uppskattar mina inlägg. Tack för det! Lite övrig uppmärksamhet skulle inte skada. Mitt namn öppnar inga dörrar och privatlivet är lika privat som det alltid har varit. Men finns det en blogg finns det hopp.
Hur känns det att nästan varje dag ha någon som filmar dig till din tv-dagbok? Är det inte väldigt påfrestande?
Tack gode Gud att jag är så ointressant att ingen skulle vilja filma mig. Hemska tanke. Det skulle vara mycket påfrestande. Å andra sidan tycker ju alla ibland att ens jobb är krävande. Men eftersom Ingmar Bergman inte längre är bland de levandes skara kan det kvitta i alla fall.
Vem har mest makt; Gud, USAS president eller den enskilda individen?
Hoppsan! Säkert en kuggfråga så den får anstå.
Vad är din största svaghet?
Jag gillar knäckebröd med messmör.
Tror du på spöken/vampyrer, eller övermänskliga saker?
Jag tror inte på spöken men Gud ligger bra till. Han är övermänsklig så det räcker. Vad gäller vampyrer skulle jag kunna tillhöra den familjen själv. Jag har ganska kraftiga hörntänder men några andra symtom på blodtörstighet har jag inte märkt. Än. Dessutom älskar jag vitlök.
På spådomar tror jag inte - mer än som en lukrativ affärsidé. Där kan man nog tjäna pengar. Vad sägs om "Spåbloggaren" eller "Bloggspå dig" eller "Spåggen"?
Du som är egen företagare och har lyckats väldigt bra, hur tänkte du innan du lyckades, hur kom du på ideén med vad du gör och hur gjorde du för att få starta allting?
Jag har varit småföretagare, två gånger, och det är inget som gjort avtryck i historien precis. Inte i plånboken heller. Första gången startade Anna-Stina och jag en växtinredningsfirma. Det berodde på att hennes make var VD för en firma som flyttade till nya lokaler och skulle ha växter i självvattande krukor. Han trodde att vi skulle kunna göra något bra av det. Det gjorde vi också och expanderade till och med. Vi tjänade faktiskt lite grand och använde pengarna till några resor och annat roligt.
Andra gången som liten företagare köpte Ingemo och jag en ost- och delikatessaffär. Vi var lite trötta på lärarjobbet och arbetade halvtid i skolan och halvtid i affären. Vi kunde stava till ost, mer var det inte. Men vi lärde oss massor om ost, salami och skinkor. Några pengar såg vi aldrig till - utom de vi betalade hyra och fakturor med - men det gemensamma för båda dessa försök till börsnotering var att vi hade väldigt roligt. Några exempel:
När A-S och jag hade gjort en plantering i en stor självvattnande kruka på ett kontor upptäckte personalen efter några dagar att de hade fått en invasion av småflugor. Det var inte så trevligt tyckte de och vi gjorde en akututryckning beväpnade med något starkt medel som vi fick tag på genom någon ljusskygg kontakt inom växtvärlden. Medlet fungerade utmärkt, flugorna försvann direkt men det gjorde även personalen. En otrevlig odör spred sig i rummet. Vi försäkrade att det inte var något ohälsosamt men av någon anledning togs vi inte på allvar. Det hade i och för sig inte gjort så stor skillnad eftersom det luktade skunk.
I en ostaffär säljer man ost i lösvikt. Vi hade en äldre dam som kund. Hon brukade alltid köpa samma ost, mild prästost tror jag det var. Helt oväntat ville hon en dag ha en lagrad sort. Jag påpekade att hon ju brukade köpa den milda sorten men hon stod på sig. Kunden har alltid rätt så hon fick som hon ville. Två dagar senare kom hon tillbaka och slängde upp en bit ost i skidbackemodell på disken och sa att hon ville byta, den var inte god. Efter en ganska lång stunds övertalning om att man inte kan byta en ost som man ätit hälften av gav hon med sig. Tveksamt om hon kom tillbaka någon mer gång.
Så här på nyåret kan det vara på sin plats att visa lite av mina innersta tankar. Jag har tagit hjälp av Blondinbella.se. Hon har inbjudit läsare att ställa frågor till henne som hon svarat på. Det är många frågor och detta är bara en början. Gå gärna in och läs hennes svar. Mina svar på samma frågor kan du läsa här:
Hur gammal var du när dina föräldrar separerade & hur har det påverkat dig?
De separerade inte och det är ett stort problem. Hur kul är det att ha haft båda sina föräldrar i hemmet under uppväxten när alla andras var separerade? Småborgerligt är ordet. Det har gjort att jag är en mycket osäker och osjälvständig person.
Vad vill du åstadkomma med ditt kändisskap? Eller är det kanske bara det att du vill vara kändis och få uppmärksamhet?
Något kändisliv har jag inte upptäckt, inte mer än att några arbetskamrater som jag tidigare nästan bara kände till namnet uppskattar mina inlägg. Tack för det! Lite övrig uppmärksamhet skulle inte skada. Mitt namn öppnar inga dörrar och privatlivet är lika privat som det alltid har varit. Men finns det en blogg finns det hopp.
Hur känns det att nästan varje dag ha någon som filmar dig till din tv-dagbok? Är det inte väldigt påfrestande?
Tack gode Gud att jag är så ointressant att ingen skulle vilja filma mig. Hemska tanke. Det skulle vara mycket påfrestande. Å andra sidan tycker ju alla ibland att ens jobb är krävande. Men eftersom Ingmar Bergman inte längre är bland de levandes skara kan det kvitta i alla fall.
Vem har mest makt; Gud, USAS president eller den enskilda individen?
Hoppsan! Säkert en kuggfråga så den får anstå.
Vad är din största svaghet?
Jag gillar knäckebröd med messmör.
Tror du på spöken/vampyrer, eller övermänskliga saker?
Jag tror inte på spöken men Gud ligger bra till. Han är övermänsklig så det räcker. Vad gäller vampyrer skulle jag kunna tillhöra den familjen själv. Jag har ganska kraftiga hörntänder men några andra symtom på blodtörstighet har jag inte märkt. Än. Dessutom älskar jag vitlök.
På spådomar tror jag inte - mer än som en lukrativ affärsidé. Där kan man nog tjäna pengar. Vad sägs om "Spåbloggaren" eller "Bloggspå dig" eller "Spåggen"?
Du som är egen företagare och har lyckats väldigt bra, hur tänkte du innan du lyckades, hur kom du på ideén med vad du gör och hur gjorde du för att få starta allting?
Jag har varit småföretagare, två gånger, och det är inget som gjort avtryck i historien precis. Inte i plånboken heller. Första gången startade Anna-Stina och jag en växtinredningsfirma. Det berodde på att hennes make var VD för en firma som flyttade till nya lokaler och skulle ha växter i självvattande krukor. Han trodde att vi skulle kunna göra något bra av det. Det gjorde vi också och expanderade till och med. Vi tjänade faktiskt lite grand och använde pengarna till några resor och annat roligt.
Andra gången som liten företagare köpte Ingemo och jag en ost- och delikatessaffär. Vi var lite trötta på lärarjobbet och arbetade halvtid i skolan och halvtid i affären. Vi kunde stava till ost, mer var det inte. Men vi lärde oss massor om ost, salami och skinkor. Några pengar såg vi aldrig till - utom de vi betalade hyra och fakturor med - men det gemensamma för båda dessa försök till börsnotering var att vi hade väldigt roligt. Några exempel:
När A-S och jag hade gjort en plantering i en stor självvattnande kruka på ett kontor upptäckte personalen efter några dagar att de hade fått en invasion av småflugor. Det var inte så trevligt tyckte de och vi gjorde en akututryckning beväpnade med något starkt medel som vi fick tag på genom någon ljusskygg kontakt inom växtvärlden. Medlet fungerade utmärkt, flugorna försvann direkt men det gjorde även personalen. En otrevlig odör spred sig i rummet. Vi försäkrade att det inte var något ohälsosamt men av någon anledning togs vi inte på allvar. Det hade i och för sig inte gjort så stor skillnad eftersom det luktade skunk.
I en ostaffär säljer man ost i lösvikt. Vi hade en äldre dam som kund. Hon brukade alltid köpa samma ost, mild prästost tror jag det var. Helt oväntat ville hon en dag ha en lagrad sort. Jag påpekade att hon ju brukade köpa den milda sorten men hon stod på sig. Kunden har alltid rätt så hon fick som hon ville. Två dagar senare kom hon tillbaka och slängde upp en bit ost i skidbackemodell på disken och sa att hon ville byta, den var inte god. Efter en ganska lång stunds övertalning om att man inte kan byta en ost som man ätit hälften av gav hon med sig. Tveksamt om hon kom tillbaka någon mer gång.
