Om ditten och datten

I höstas bjöd en kollega på en kaka som var himmelskt god. Jag fick receptet och när jag skulle bjuda eleverna på fika bakade jag en sats. Resultat gick inte att äta på grund av likheten med urberget och jag fick slänga både form och kaka. Några raska elever gick till ICA och köpte bullar och wienerbröd i stället.

I december var det min tur igen och skam den som ger sig. Jag mindes hur god kakan var och förberedde bakandet in i minsta detalj. Viktmått var angivna och jag vägde alla ingredienser exakt. Denna gång fick jag ur kakan ur långpannan och fick med mig den till skolan.  Eleverna tog med stor förväntan var sin bit och sedan började ett långdraget bearbetande med tänderna för att få ett stycke att tugga på och känna vad den smakade. Några med starka tänder fick verkligen loss en bit och kunde meddela att den var god. Resten hade bara anat vad det hela handlade om.

I måndags hade vi klassråd och vi bestämde att vi skulle fortsätta att ha fredagsfika som vi haft under höstterminen. Jag anmälde mig som konditor till i dag. Nu skulle jag satsa allt på att kakan blev lyckad och elevernas uppfattning om mig som kapabel baktant skulle befästas. Jag gjorde en riktigt stor sats så att alla skulle få en rejäl bit. När den var klar skulle man skära den i rutor medan den fortfarande var varm. Det gick inte så bra eftersom den rann tillbaka omedelbart efter jag varit där med kniven. När den hade svalnat något gick det bättre och den lämnades att kallna.


Efter en timma  skulle maken och jag provsmaka och stötte genast på problem. Den var stenhård och omöjlig att få bort från formen. Nej, nu ljuger jag, vi lyckades få loss en bit med hjälp av slagborr, hammare och stämjärn och den var verkligen god! Vi slet som djur båda två för att få mer men det blev noll och intet. Nu hade jag en långpanna täckt av pansar och ingen kaka.
 Tomrummet efter biten vi lyckades få loss.

När jag berättade för eleverna i morse att jag misslyckats även denna gång frågade de ut mig. Hur gjorde du? Vad hade du i botten? Hade du bröat den? o.s.v. Poängen är att de har haft hemkunskap varje år sedan de gick i trean och är mycket kompetenta på detta område. Jag slingrade mig och försökte förklara att jag kan faktiskt detta med att baka men de har sin uppfattning klar.

Det blev till att gå till ICA igen och proviantera. Nästa gång det är min tur att bjuda skall det INTE vara köpebröd, sa de rara gossarna. De har inte gett upp hoppet helt än i alla fall.

Hade precis kommit hem från jobbet. Gick till diskbänken, fyllde ett glas med vatten och drack. Tittade ut genom fönstret och vad skådade mitt norra öga om inte en pistol! På vår tomt! Vid sidan av låg ytterligare ett för vår snötäckta gräsmatta främmande föremål. Oidentifierbart men med lite fantasi såg det ut som ett dött djur, en råtta eller liknande. En pistol och en råtta. Skumt.
Pistolen till vänster, råttan till höger.

   

Tänkte först att jag skulle vänta tills maken kom hem, skjutvapen och gnagare är liksom hans område. Men jag repade mod och gick ut och tittade. Visst var det en pistol. Pipan var nedstucken i snön. Råttan visade sig vara en pistol till vilket ger summa två pistoler. Jag vågade inte röra dem ifall polisen skulle kolla fingeravtryck. Jag såg mig själv involverad i något gangsterdrama och en massa stiliga poliser och tekniker som säkrade spår i snön. Jag skulle  bjuda på kaffe och mackor och journalister och fotografer skulle trängas på uppfarten. Tur att jag tvättade håret i går!

När maken kom hem mötte jag honom i dörren och tvingade ut honom på gräsmattan  för att göra en grundlig undersökning av fynden. Efter en stund  meddelade han att det  var två leksakspistoler och att han hade lagt dem på berget.

Det bidde inte ens en död råtta!

I dag har jag fått ett mejl med ett erbjudande:

Hallo there! Is there something that you want to change in your lifestyle? Och det finns det väl alltid. Annonsören undrar om jag är orolig för relationen med min flicka. I så fall kan "han"  hjälpa mig. Hm, flickan. Häromveckan såg jag ett program där en kvinna kallade sina bröst för just "flickorna" och jag har ju två så det var inte dem som jag möjligen var orolig för. Jag fortsatte att läsa. Jag kommer att uppnå 'jag vet inte vad' i relationen med vilken flicka som helst om mitt verktyg är stort nog att tillfredsställa hennes fantasier.  Mina relationer med flickor fungerar som de ska tycker jag. Ingen har klagat i alla fall. "Han" påstår att mitt verktyg i dessa relationer kan bli större på alla håll på mindre  än sex månader - om jag äter deras piller vill säga. Det måste vara munnen som avses  för när jag umgås med flickor brukar vi prata oavbrutet tills käkarna går ur led. Sedan blir det värre. Om jag tar några piller om dagen kommer hela jag att bli både längre och bredare för 150 dollar.  Betala tusen spänn för att bli bredare? Här ligger en hund begraven.   Hurry up to get it now! Sist följde en bild på mannens genitalier i genomskärning. Jaha, mejlet var inte ens till mig. Men efter jag kontrollerat saken var det faktiskt det.  Där ser man, jag gick miste om "a changed lifestyle" där. I alla fall en som kostar en tusing.

Temperaturen utomhus börjar närma sig den gamla vanliga trista som vi varit vana vid de senaste vintrarna. Fast inte riktigt än ändå, vi har nu en minusgrad och det gillar jag. Hoppas tempen får befinna sin under noll länge. Utomhus. När det är vinter ska det vara kallt och gärna snö, ingen kvasiregnperiod alltså. Till dem som rynkar på näsan nu och klagar på snö och minusgrader säger jag bara: ta  på  långkalsongerna och lömössan* så blir vintern blir uthärdlig och njutbar och ni får uppleva den underbra känslan av att slippa ta på dem när våren kommer!

                                      

* lö uttalas som i eng. murder, typ. Inte som i tö alltså. Uppfattat?


       
Jag har lagt ut dessa bilder av egen fri vilja -  ifall någon undrar.

Vi hade en lammstek i kylen och det var hög tid att tillaga den. Jag letade efter ett recept på nätet och hittade ett som föll mig i smaken. Skrev en inköpslista, gick till affären och kånkade hem kilovis med rotfrukter, tio kändes det som. Lade fram alla ingredienser på köksbänken och tog fram receptet. Då upptäckte jag att rätten heter "Jamies femtimmarslamm". Det skulle alltså ta cirka fem och en halv timma, inklusive tillredning, att få middagen på bordet. Rådgjorde med maken och vi enades om att det nog blev bra trots allt. Vi hade ätit lunch men planerade in ett mellanmål för säkerhets skull.

Det stod att lammsteken skulle vara stor. Var vår det? Nja, mellanstor tolkade jag knölen som och drog av en timma i planeringen. När jag hade skärskådat den såg jag att den var välsignad med en svål, fettsvål eller vad det kan heta. Började att skära av den men åtrade mig. Köttet skulle  säkert bli  saftigare om den fick vara med i ugnen. Jag brynte steken i  stekpannan med bacon och rödlök och lade över allt i en långpanna. Skalade och delade rotfrukter , hackade färska örter och lade i det också. På med vitt vin och vatten, täckte  allt med folie och in i ugnen i 170 grader.


Timmarna gick och det doftade ljuvligt. Efter tre komma fem timmar diskuterade maken och jag om vi inte skulle ta tempen på steken. Det är lite luddigt med bara en tidsangivelse. Sagt och gjort. Långpannan ut ur ugnen, maken var beredd med termometern medan jag avlägsnade folien.  Men var var steken? Efter lite efterforskning bland rotselleri och palsternackor hittade vi den, eller vad som var kvar. Det var inte mycket,  en fjärdedel uppskattar jag av vad den var från början. Maken tryckte in termometern på lämpligt ställe (på steken) och den  visade snabbt en temperatur på 94 grader Celcius. Vi kom fram till att den nog var klar och tog upp den på skärbrädan. "Skär stora bitar av köttet" stod det. Det behövdes ingen kniv, den gick i bitar bara vi tittade på den. Mört och fint alltså.  Var rotfrukterna klara? Jodå, så bordet dukades i ett huj och vi tog för oss av maten. Det var inget fel på smaken och seg var den inte heller. Torr var den däremot. Men all mat är god och vi blev mätta och belåtna.

Men var var svålen? Den  hade övergått i en annan dimension och blivit mer suddig i konturerna. Den gick  inte att visualisera men stekspadet var fett och gott.

I går, när det var läggdags för dottern, skulle vi försöka mörklägga rummet. Allt är ju nerplockat, inklusive rullgardiner.  När vi skulle hänga upp ett skynke framför fönstret  råkade vi välta en glasburk utan lock innehållande lacknafta. Efter att vi med mycken möda och stort besvär lyckats torka upp det utspillda  satt förstås lukten kvar i rummet. Det var inget att göra åt, rummet behövdes för övernattande gäster, de fick stå ut med odören.

Dottern hade klagat på halsont och begynnande förkylning under dagen, det var därför hon gick tidigt till sängs. I morse när hon vaknade hade en remarkabel förbättring skett, hon var så gott som besvärsfri. Slutsatsen vi drar av detta är naturligtvis att lacknaftan haft en positiv inverkan på tillståndet. Lite lacknafta som inandas så där av bara farten rensar bihålorna och dödar baciller. Att hon sluddrade och hade svårt att gå rakt fram till lunchtid får vi se som en banal biverkan. Dock inte från gårdagkvällen, det kan jag intyga. Hon var ju hos sina föräldrar! Hur gick det med barnbarnet då, detta oskyldiga offer för skadliga gasformiga ämnen i sovutrymmet? Vet inte riktigt, han har varit svår att få kontakt med under stor del av dagen. Men det kan bero på IPhonesyndromet i hans fall. Tror inte att det går att bota med lacknafta.