Om ditten och datten

Uppropets dag börjar närma sig och det gäller att få ordning på den inre miljön. Klassrummet alltså. Vårt stora ovala bord är mycket bra att lägga alla papper och böcker och pärmar på som nu ramlar in från höger och vänster. Begriper inte var allt kommer ifrån.

Kollegan och jag har har arbetat aktivt på att få bort allt därifrån men det är något lurigt med det.  Hur vi än jobbade med detta under dagen var det lika mycket kvar, kanske till och med mer,  vid arbetstidens slut. Man frågar sig vad som händer och sker. Det kan vara jag som motarbetar mig själv. När jag ska sätta in några papper i en pärm hittar jag något i den som jag nog behöver, glömmer dem jag skulle sätta in och tar med dem plus det jag hittade tillbaka till bordet. Ett lindebarn kan ju räkna ut att det är ett sisyfosarbete. Men på onsdag skall bordet vara rent, kosta vad det kosta vill.

Varberg igen...

Mycket har jag blivit kallad, till exempel svartskalle, men aldrig pappskalle. I Varberg sken solen och irriterade mina känsliga ögon, trots solskydden. Jag tycker att det var en lysande uppfinning. Funderar på att söka patent.

Ingalill har varit med förr. Rutinerad tjej!! Snacka om "pappskalle" , skrev fotografen.

Jag kan säga så mycket som att han bör vara beredd på vad som helst i morgon. Hämndens dag är kommen. Inte i dag, i morgon alltså. Hämndens dag kommer i morgon.

Apropå glasögon var det en kollega som talade om sina tygglasögon. Tyg-glasögon? frågade vi och försökte göra bilder av dessa i huvudet. Det var svårt med en sådan knapphändig beskrivning så han gick och hämtade dem. Och det är klart att det är tygglasögon! Att vi inte fattade det!

"Ögonbindel är ett plagg som hindrar bäraren från att se"  stod det  i Wikipedia där jag hittade bilden.
Denna är av det ovanligare slaget. Intressant design. Den hindrar inte bäraren från att lukta sig fram ifall den inte går att ta av i brådrasket.  (Observera hundkopplet runt halsen.) Bara man inte är tät i näsan så.

Vi kom hit på eftermiddagen och gjorde oss hemmastadda på vandrarhemmet. Det var en vacker byggnad men i ett något skamfilat skick.

Vi fick våra rum och upptäckte direkt att järnvägen fanns fem meter från fönstren. Ett tåg kom farande och allt löst vibrerade och samtal som fördes fick avslutas tillfälligt. Det kändes spännande och exotiskt eftersom vi inte ens har en spårvagnslinje i Öckerö kommun.


Vi tog plats på utsidan där det fanns en trädgårdsmöbel och planerade vistelsen; det arbete vi skulle utföra och de mål mat vi planerade att intaga. Att göra en inköpslista med elva personer inblandade som alla skall lämna sina önskemål till en god och närande frukost tar sin tid. Listan blev också  låååång.
 
Det föll sig så att vi var fem personer, fyra kvinnor och en man, som tog sig till Kvantum för inhandlande av onsdagens middagsmat, dagens frukost och lunch.

Den manliga delen av sällskapet tog självsäkert och självklart hand om varuvagnen och sedan gick vi, fyra damer i sina bästa år, snällt bakom.
     

Det tog sin tid det också. För varje sak som stod  på listan hade vi ett sammanträde om vad som menades mer precist och om det skulle vara den sorten eller den. Folk tittade och tyckte  att vi var onödigt långsamma och stod i vägen ideligen. För en utomstående tedde sig nog sällskapet som vore det en vårdare, anställd av kommunen, som tagit ut fyra damer för att handla. Damerna fnittrade, skrattade och sprang  än åt vänster, än åt höger för att leta efter lämpliga varor.

Efter en timma kände vi oss klara och drog oss mot kassan. Varuvagnen var vid det laget välfylld och vi räknade med att det hela skulle nog kosta omkring två tusen kronor. Kassörskan började att scanna varorna. Då utbröt en livlig diskussion om vem som hade pengar att betala kalaset med. Kassörskan såg lite tveksam ut men fortsatte ändå med sitt jobb. En  av damerna anmälde sig till slut att betala och sedan var den demokratiövningen slut.

På kvällen hjälptes vi åt att laga till en middag i största samförstånd och alla gick till sängs mätta,  nöjda och glada.

                                                              
Stor del av förmiddagen ägnade kollegan och jag åt att samla ihop alla sladdar som låg på golvet under fönstren i klassrummet.  Det var sladdar från tre datorer, en telefon, två DVD -spelare, en video och en TV. Jag kan meddela att det var många sladdar och en del var mycket bångstyriga och svåra att få dit vi ville. Men vi lyckades med hjälp av neongrönt bomullsgarn att knyta ihop dem och få dem att sväva ovanför golvet. Resultatet blev noll sladd på golvet och allt ser numera snyggt och prydligt ut.

På eftermiddagen var det utflykt till Vinga.  Under båtturen undfägnades vi med en landgång.  
                                                            
Det var en blåsig dag men och man fick vara kreativ för att undvika öronsprång. Så här gör beduinerna i Sahara för att slippa få sand i öppningarna i huvudet.  Fungerar till hundra procent.
                                              
Med på båten var en främmande och mystisk man som satt ensam och tyst. Väl på Vinga kom han i sitt rätta element och berättade ett och annat om ön, fyren och Evert Taube.


Minnet är dåligt men fyren byggdes 1890 och är 29 m hög. Det minns jag. Jag är lite feg när det gäller höjder men knatade ändå upp de 101 trappstegen. 
                                                        
Det fanns ytterligare en våning men för att nå den måste man klättra uppför en väggfast stege och ut genom en lucka i taket. Efter en titt i luckan bestämde jag mig för att inte fortsätta klättringen. Jag hade aldrig kommit ner igen nämligen.
                                                           

Det blev som jag trodde, jag har varit extremt pigg i dag - till skillnad då från alla andra på arbetsplatsen. Det tar på krafterna så det blir tidigt sänggående i kväll. För övrigt var det trevligt att träffa arbetskamraterna igen, särskilt då min "egen" kollega, vi som delar vått och torrt under arbetsdagarna.

I morgon arbetar  all personal i skolan på förmiddagen, på eftermiddagen är vi bjudna  på en båttur inklusive landgång. Turen skall gå till Vinga

men det vet vi inte förrän vi har sett det. Förra året arrangerades en likadan
tur men det blev tji Vinga på grund av hård vind.

 
En tur blev det ändå,  till Knippla,  och räksallad serverades. Men den båten hade nog åtminstone en landgång också.

  Detta skulle kunna vara den nya uniformen för skolans personal men det är det inte. Bilden kom upp när jag sökte på Vinga. Så kan det gå. Googles vägar äro outgrundliga.

                                                            

I morgon är semestern slut och jag börjar jobba. På grund av detta har jag varit mycket trött i dag och har precis vaknat efter en tvåtimmarslur.  Jag har förmodligen tagit ut ansträngingen i förskott av att stiga upp tidigt och sedan sitta på ändan  mellan åtta och sexton och lyssna på vad andra säger. Man blir trött vid bara tanken. Räknar därför kallt med att jag är pigg som en mört i morgon. 
                     

Nu står förlovningarna som spön i backen i kungafamiljen. Detta föranleder mig  att meddela att jag också är förlovad. Det skedde anno 1971.   Eller var det 1972?

Den blivande fästmannen och jag ville att det skulle bli en speciell och romantisk händelse på en speciell och romantisk plats  som skulle bli ett kärt minne hela livet. Vi funderade på olika alternativ och bestämde oss till slut för att det skulle ske i Hultsfred. Varför just där? undrar du. Träffades ni där? Hade ni  fina minnen därifrån? Är ni därifrån? Träffades ni på Hultsfredsfestivalen? (Hallå, vi snackar 70-tal nu...) Nej, nej, nej och nej. Ingen av oss hade överhuvud taget satt sin fot i staden och därför tänkte vi att det var en bra anledning till att den hamnade på kartan.Det var helt enkelt så att min blivande svärfar skulle dit i ett jobbärende, blivande svärmodern skulle med som resesällskap och vi, det förälskade paret med ringar i fickorna, satte oss i baksätet på bilen och hängde med.
   

  Stadshotellet

Ett hotellrum var bokat för att vi skulle ha någonstans att vara när blivande svärfadern var ute i tjänsteärende. Vi checkade in, blivande svärfadern försvann och så var det blivande svärmodern, blivande fästmannen och jag kvar. Efter en vilostund på rummet  tog vi alla tre en promenad i staden och strosade runt och tittade. Blivande fästmannen och jag var lite otåliga, det är svårt att förlova sig när blivande svärmodern intet ont anande går med hela tiden. Man vill ju inte ha henne med under själva akten.

Tiden gick, blivande svärfadern skulle snart komma tillbaka och hemresan inledas- och vi hade inte varit ensamma några sekunder ens. Vad göra? Skall man förlova sig i Hultsfred måste man befinna sig i Hultsfred. Lösningen infann sig när vi kom tillbaka till hotellet. Blivande svärmodern stannade till i receptionen för att fråga något och då tog vi trapporna i sjumilakliv, låste upp rumsdörren, ställde oss bakom den, fick fram ringarna och förlovade oss. Sen var det klarrrt.  

Det var en speciell och romantisk förlovning på en speciell och romantisk plats. Man får jobba för att få som vill ha det, allt går inte av sig självt.

Det finns en blogg som jag tycker mycket om och som jag läser flera gånger om dagen. Han är flitig, bloggaren. I morse tittade jag som vanligt och det var två nya inlägg att läsa. Ett handlade om Apoliva-reklamfilmen, den som  skrämmer folk. Han hade lagt in ett klipp från YouTube som jag startade, intet ont anande. Men du milde tid vad rädd jag blev. Jag lyfte en meter från stolen och jag tror att den lyfte också. Jag försökte stänga av filmen samtidigt som jag blundade men det gick inte så bra. Högtalaren ramlade ner på golvet och några böcker också. Jag lyckades stänga ner hela bloggsidan i stället och hjärtat dunkade. Jag har nog aldrig varit så nära döden någon gång.

Jag är en mycket lättskrämd person. Om maken dyker upp helt odramatiskt bakom mig utan att jag hört honom eller stöter ihop med honom vid något hörn i hemmet hoppar jag högt. För att inte tala om när någon av eleverna ställer sig bakom en dörr och plötsligt visar sig med ett "bu"!  Det är mycket tacksamt att skrämma mig. 
                                                               

Jag har precis tittat på klippet en gång till på två meters avstånd och genom springorna som bildades när jag höll händerna för ögonen. Nu ska jag dela med mig av upplevelsen och ingen kommer att bli rädd för nu vet ni ju att något kommer att hända. Glöm inte att sätta på ljudet!


                                        http://www.youtube.com/watch?v=yAtKmpCpIeo


                                     

Gissa vem som har fått "Mandom, mod och morske män" på hjärnan.? Jag har tvångsmässigt nynnat den sedan jag skrev förra inlägget. Det är inte kul men det kan vara till nytta också. Om en stund ska jag promenera till färjan för att åka till stan och melodin kan hjälpa mig att gå raskt och i takt. Så, ser du någon som marscherar på som en gammal infanterist är det jag. Vinka gärna uppmuntrande i så fall.

 Detta lär ska vara en gammal infanterist enligt Google. Jag har ingen plym i hatten på, annars ser jag ut ungefär så.

Så här slött och avslappnat får det inte se ut längre.

På nyheterna i morse kunde man höra att de värnpliktiga i Finland har dålig kondition och är överviktiga. Det är inte ett bra utgångsläge för en som ska försvara fosterlandet. Vad göra? Det måste finnas många gamla väl beprövade metoder inom militärmakten för att komma tillrätta med de problemen. Sätta hänglås på kiosken och organisera maratonlopp en gång om dagen till exempel.  Med tung packning och kängor.  Men icke, det är fullständigt ute med dylika aktiviteter och åtgärder. Det ska vara stavar i år. Kamouflagemålade. 

Nu går hela bataljoner med unga män omkring i takt i skogarna i Finland, beväpnade med vandringsstavar. (Rörelserna har gett utslag på Rchterskalan). Överbefälhavaren måste ha tänkt till ordentligt eftersom stavarna dessutom är utmärkta vapen för närstrider. Fast jag undrar vad det är för fel på knytnävarna. Och vad tänker fienden när han ser fienden komma marscherande i takt  sjungande "Mandom mod och morske män" alternativt  "Engelbrektsmarschen" stödda på käppar. (Jo, jag vet att det är  svenska sånger men så går det när man trott att man aldrig skulle ha användning för  den gamla sångboken från högstadietiden och lämnat den till återvinningen. Den hade varit bra att ha nu.)


Det var svårt att hitta en passande bild, finska försvaret vill inte visa de nya vapnen. Här är tre glada gossar som muckat men som vill fortsätta med de goda vanor de fått under värnplikten.

När jag tittar på mina bilder inser jag att de är i stort behov av inramning. De behöver bli begränsade i alla fyra vädrestrecken. Vad gör man i en sådan situation? Åker till IKEA. Där har de grejor. Jag hade förberett mig genom att titta på hemsidan och sedan mäta bilderna för att se vilka ramar som passade.



På plats är det inte lika enkelt som man föreställer sig när man sitter hemma vid datorn och klickar fram det man vill titta på. På plats är det folk i vägen som inte har annat för sig än att bara stå och glo, småprata och peka. Jag som hade ett seriöst ärende hade stora svårigheter att komma till. Jag hade utrustat mig med en kundvagn, vilket är mycket ovanligt eftersom jag enbart handlar små kvantiteter av små varor när jag är där, och den är ett stort hinder när man vill skaffa en överblick av sortimentet på ramavdelningen. Jag fick ställa ifrån mig den och sedan försöka angripa hyllorna i luckorna som stundtals bildades mellan de  sega kunderna som förekom en masse.  Varför kan inte alla göra som jag? Kan det vara så svårt att förbereda sig genom att anteckna aktuella mått. Nej, det ska diskuteras med maken om ramen är tillräckligt stor, tillräckligt liten, om de ska köpa två eller slå till på tre.


Nu hjälpte inte min lista hela vägen eftersom tre av fem storlekar som jag ville ha var slut. För tillfället. Det tog en lång stund och flera varv på avdelningen innan jag insåg att så var fallet. Jo, jag vet att man kan se på hemsidan om varan finns i lager men det glömde jag. Jag fick med mig några i alla fall och nu ska jag skrida till verket och montera alstren. Det roliga med det är att de genast blir mycket bättre där, bakom glas och ram. Det kan vara värt några hundra.

Jag köpte en tekanna i järn i Amsterdam. Jag har länge velat ha en sådan men har tyckt att de varit för dyra.  Så hittade jag denna på Bijenkorfs varuhus till en kostnad av nästan hälften mot här så jag slog till. Den väger ett och ett halvt kilo och är mycket vacker. Nu har jag precis druckit den första koppen  bryggd i den och aldrig har te smakat så gott.

                                                                 
                                                     

Efter gårdagens bakslag ser jag på denna nya dag med tillförsikt. Jag behöver inte ha lektyr med på toaletten och intervallen mellan besöken har ökat med flera hundra procent.  Solen skiner och det ser ut att bli en fin dag. Vad den bär i sitt sköte vet jag inte men jag planerar i alla fall en del utomhusarbete som gräsklippning och målning av mur på huset. Målningen har jag skjutit upp sedan förra sommaren så på något vis känns det angeläget att få det gjort innan hösten. Om inte, vad gör det om hundra år?

I dag fick jag uppsöka läkare akut igen på grund av urinvägsinfektion. Den Vårdcentral som hade akutöppet i kväll ligger två minuters promenad från hemmet men det var knappt jag hann komma dit utan att en olycka hände. Det bästa var att ingen var före mig så besöket gick i rekordfart. Jag har inte kunnat göra något av det jag tänkte i kväll. Jag har suttit på toaletten mesta tiden. För att fördriva den har jag läst, Vit flicka, svart flicka av Joyce Carol Oates. Hon är en av mina favoritförfattare och även om denna bok inte är den bästa jag läst av henne är den  bra. Rekommenderas.

Ibland är det trångt om utrymmet. Jag förväntar mig hela tiden att någon ska bli påkörd av spårvagnen men det har inte skett ännu inför mina ögon. Däremot höll jag själv på att bli påcyklad av mannen i blå skjorta men det var inte hans fel. Jag steg naturligtvis rakt ut i gatan för att ta kortet när vagnen kom. Jag tror att cyklisterna  har en inbyggd varningsklocka för fotgängare som gör hastiga förflyttningar i sidled. Vilket sker hela tiden. Fast det är antagligen bara  turister som beter sig så.




Alla vet ju att amsterdamborna cyklar. Då måste man ha en cykel. Och har man det måste man parkera den någonstans. Vid Centralstationen såg det ut så här. Det är lite svårt att se men det står cyklar i prydliga rader tätt, tätt, i tusental.

Och nere på marken också.


Att vara cykelhandlare eller -reparatör i Holland måste vara ett jobb utan risk för dödläge.