Om ditten och datten

                  
Jo då, den slog ner men inte hos mig utan hos M. I förmiddags lade hon ögonen på en bunt med papper och vips! stod allt klart för henne. Jag var inte helt övertygad om det verkligen var pappersbunten som var uppgiften men fick ge mig. Hon är ändå några år yngre och hon har ett övertag där. Dessutom hade jag inget alternativ att komma med.

I går efter att eleverna gått hem städade jag bort en massa papper ur en hurts. Kollegan M väntade på skjuts hem och underhöll mig under tiden. Mitt i städandet visade jag något för henne och sa att hon kunde pyssla med det någon gång emellanåt när hon inte hade annat att göra. Det tyckte hon var var en bra idé och sedan försvann hon till den väntande maken.

I dag infann sig ett tillfälle som det ovan beskrivna. Jag höll låda och eleverna hade intet annat att göra än att sitta och lyssna. M hade alltså inget speciellt att sysselsätta sig med men mindes inte vad det var jag hade bett henne om. Hon ville inte avbryta min svada utan väntade med att fråga tills jag drog in andan...och då visade det sig att även jag glömt bort vad det var.  Helt borta. Tomt.

Kan två medelålders kvinnor med förvirringstendenser och minnesproblem utföra ett fullgott arbete i skolan? Vi tror det. Roligt har vi i alla fall. M var förvissad om att någon av oss skulle komma på det glömda helt plötsligt som genom ett blixtnedslag senare på dagen. Nu är klockan 20.15 och någon blixt har varken synts eller hörts på min front. I morgon kanske?

                               

För ett par veckor sedan var min kollega och jag i stan för att övervara en föreläsning på Folkets Hus. Vi hade gott om tid innan den började och gick runt och kikade i affärerna runt Järntorget. Vi gick bl.a.  in i Järniabutiken och jag såg genast något som maken och jag tänkt köpa sedan ett år tillbaka. En strykbräda. Varje gång vi använt vår gamla uttjänta har vi sagt vi att vi måste köpa en ny och glömmer bort det lika fort. Men nu fanns inga återvändo. Här skulle köpas bräda!
                                                     

Jag valde en stor och stadig modell som såg ut att stå pallen  lika länge som maken och jag. Maken blev imponerad vid hemkomsten och tyckte att den såg rejäl ut. Jag framförde farhågor om att den kanske inte skulle få plats i städskåpet på höjden och jag fick rätt. Det saknades en decimeter.  Maken är inte den som tappar sugen vid en sådan motgång. Han tänkte en stund och deklarerade sedan att han skulle såga ur en bit ur hyllan som var "tak" och sedan skulle problemet vara löst. Ut med dammsugaren och diverse städattiraljer, hyllan kapades till lagom bredd och fästes med en konsol  så den kunde göra sin tjänst, om än  stympad. Strykbrädan fick plats och hyllan fungerar även om den är något kortare på bredden.

Men - när dammsugaren skulle ställas tillbaka  fick inte den plats. Strykbrädan var tjockare än den gamla och tog alltså mer plats sidledes. En strykbräda i städskåpet, en dammsugare på golvet. Efter diverse ommöbleringar av skåpets inredning gick det att pressa in den och vi kunde stänga dörren. Puh.

Jag ber alla finländare om ursäkt men jag kunde inte låta bli.

Dagen innan avresan till London kände jag att en blemma började jobba sig ut inifrån under vänstra näsborren. Och jag hade rätt, den var fullmogen på lördagen. Man kan fråga sig vad en blemma gör under näsan på en femtioåttaåring. Oavsett orsaken måste den bort och jag gjorde som brukligt är, klämde. Den plattades ut men ett rött märke bildades med en svart prick i mittten - sårskorpan. Hur  kul är det på en skala att gå omkring på det viset? Jag gjorde vad jag kunde för  att dölja den med diverse pastor och krämer men det hjälpte föga. Jag fick helt enkelt strunta i alltihop och låtsas som ingenting. Kunde ju inte sitta inne på grund av denna olägenhet. 

     

Maken och jag  tog en promenad till Harrod's och gick genom parfymavdelningen. Då blev jag plötsligt stoppad av en  elegant och perfekt sminkad dam som erbjöd mig "free make over". Jo jag tackar jag. Blemman lyste som en fyrbåk och det kliade säkert i fingrarna på henne. Stolt som jag är tackade jag nej och  fortsatte. Vi hade gått tio, femton meter när jag stoppades igen. "Would you like a free make over, madam"? frågade ännu en perfekt parfymerianställd. Nä tack, sa jag för andra gången och vandrade vidare med blossande blemma.

Det är klart att det hade varit roligt att bli kamouflagemålad men jag tror inte de hade lyckats med att släcka fyren i alla fall. Dessutom är det ju snart jul!
 Oxford street 2009