Om ditten och datten

Hjälp!  Kantarellen verkar ha etsat sig fast i huvudet på mig, jag sjunger och nynnar på den dag som natt. Det beror naturligtvis på analysen jag tvingade mig själv att göra.

Nu sitter jag här med hatten på nacken i enebacken och kan inte stoppa hjulet som börjat snurra. Det enda raka är att invänta nästa låt som uppenbarar sig. Hoppas bara att det finns plats för den. Jag behöver avprogrammeras!

I morse när jag vaknade hade jag en sång i huvudet, "Har du sett herr Kantarell, bor i enebacken...", och den satt där som ett plåster hela förmiddagen. Jag kunde inte låta bli att sjunga den för mig själv. Detta händer ganska ofta och det kan vara riktigt jobbigt . (Fenomenet heter perseveration tror jag.  Får slå upp det sedan.)
Låtarna  varierar men herr Kantarell har inte förekommit tidigare.


Nu kan det vara läge för en analys. Temat i sången är fullständigt ofarligt, andra låtar som snurrar runt i skallen vid andra tillfällen skulle jag inte våga titta närmare på. Men kantareller och svampar i största allmänhet är harmlösa enligt mitt förmenande. Om något fastnar i huvudet på detta vis måste det betyda något, man vad?

Har du sett  herr Kantarell? Jo då,  men det var ett tag sen.  Jag brukar inte könsbestämma svamp så jag vet inte om det var en herrkantarell eller kvintarell.  Är det en svamplik man som spökar här? Han kanske dricker som en svamp, det känner man ju till att det förekommer.
bor i enebacken. Nej, jag känner inte någon som bor i en enebacke. Men kanske på Envägen....Enrisvägen ligger här på Hönö men jag känner ingen där. Däremot såg jag att ett hus var till salu just där
Han kom dit i förrgår kväll  Någon som precis har flyttat in på Enrisvägen och som är alkoholist? Vad trist.
med sin hatt på nacken.  Herrar nu för tiden använder inte hatt så ofta. Hatten skall sitta på nacken dessutom. Lars Forsell hade hatt  ibland men han är död och kan inte ha synts på Enrisvägen i förrgår. Eller...?

Den är gul och den är grann  En svampliknande man med en gul hatt. ..Påvens mitra är  gul. Dricker han som en svamp? Kan han göra förstås. Är han lik en svamp? Champinjon  i så fall.

Hittade Skalman när jag letade efter hattar. Men han är  inte precis svamplik även om han har en gul hatt.


passar just en sådan man  Jaha, en särskild man som passar i en gul och grann hatt. Jag har svårt att föreställa mig att någon man över huvud taget skulle klä i en gul hatt som sitter på nacken. Jag har aldrig sett någon...vad menas? Påven ligger bäst till hittills i alla fall.
Här har han en röd så han verkar gilla hattar i olika färger.

passar åt herr Kantarell ja, det har jag uppfattat.
bort i enerbacken. Ja, ja.

Diskussion och slutsats:
Varför fastnade just den sången?  Kanterellsången är inte en sådan som jag sjunger på eget intitiativ - om jag inte befinner mig i skogen för att plocka svamp.   Som du kunnat läsa dig till ovan har jag försökt att resonera mig fram till vad det hela betyder och det har inte varit lätt. Det närmaste något trovärdigt jag kan komma är  påven. Jag har kanske läst att han ser för djupt i glaset och i fyllan och villan  hamnar mitran på nacken. Det där med enebacken är den svåraste biten. Men vem vet? Eller också är det så att jag sett ett recept nyligen med kantareller . Så lätt kan det väl inte vara ändå?

När jag flög till och från USA slog det mig att talesättet ovan passade mycket bra  vid ett tillfälle. Innan planet skulle landa fick vi som reste i ekonomiklass ett meddelande. Vi uppmanades att plocka ihop skräp och flygvärdinnan skulle gå runt med en soppåse för att samla upp det. Vi skulle vika ihop filten och lägga den i stolsfickan, lämna kudden på sätet  samt lämna tillbaka hörlurarna som vi fått låna.  Det är inga ohemula krav så alla gjorde sitt bästa för att hjälpa till att få det snyggt.
                 
       ekonomiklass                                  business class

När planet landat och vi ekonomiare gick framåt mot utgången gick vi  förbi de avdelningar i planet som har stora fina stolar med mycket utrymme åt alla håll. Det är  dyrt att resa på det viset.  Där såg ut som någon hade gått bärsärkagång runt stolarna. Filtarna - mycket finare än de vi hade fått -  tidningar och papper, hörlurar och kuddar låg utspritt på golvet. Det är väl inte så mycket att säga om det. Businessarna hade ju inte blivit uppmanade att städa efter sig. Det är skillnad på lort och pannkaka.

På första sidan i ett månadsmagasin kunde jag läsa: "TREND. MOGEN PUMA SÖKER...NU VILL VI HA YNGRE MÄN." Jag säger då det. Skall vi lämna den gamle  till återvinningen  och sedan leta efter en modernare, mer uppdaterad karl? Jag är tveksam. En helt ny och oanvänd  är ett mycket osäkert kort, ingen har prövat och testat honom. Det är en chansning helt enkelt. Tacka vet jag de gamla rynkiga och skalliga och väl använda, då vet man vad man får - och har!

               
         Han            eller                  han?


"KÄRA NÅN! HUR SKA JAG ANVÄNDA DETTA NYA" ? frågar någon i en artikel i samma magasin. Nej, det handlar inte om teknik utan om skönhetsmedel. Det finns så mycket nya och undergörande produkter att vi som är 50+ inte förväntas ha  möjlighet att hitta rätt kräm till rätt rynka vid rätt tillfälle under dygnet.  Vad är det för fel på Nivea? 


                                               

Min roliga moster i Amerika (91 i april) tyckte att jag skulle ta maken med och  komma tillbaka snart.
"Kom innan jag dör!"
"Det är klart vi gör,  annars är det ju ingen idé", sa jag. "Men när dör du då"?
"Ja, det vet jag inte, men kom inte när jag fyller 100 för det är så jobbigt med mycket folk i huset då".
                                      

                                            

I en annons för "dove pro-age face" stod det följande:

"Varför kan inte ett 57-årigt ansikte fortfarande lysa upp ett rum"?

Eftersom jag just för tillfället är 57 år gammal kände jag mig träffad.  Men hallå!  Vad då lysa upp ett rum? Vi har väl bättre belysning än en 57-åring som går omkring och lyser.  Å andra sidan är det ett miljövänligt inlägg i energispardebatten. Jag köper en burk  "dove pro-age face" och kan sedan  gå omkring här hemma och lysa upp av bara farten och samtidigt spara el. Om någon vill hyra mig för en timma eller två för lite upplysning kommer jag gärna - begär en offert!
Katherine Hepburn lyser så håret tagit eld.  Och hon är  säkert 57+++ på den bilden.

Krämen påstås ge
"omedelbar lyskraft. Den stimulerar produktionen av kollagen så att fina linjer och rynkor inte har en chans."

Fina linjer och rynkor, det normala tillståndet i ett 57-årigt ansikte, gör alltså att det över huvud taget inte märks om man kommer in i ett rum. Det var ju tråkigt men det finns bot - om man nu inte vill köpa "dove pro-age face" .  Det är bara att ta på sig en rolig hatt, en röd näsa eller vifta med en flagga samtidigt som man ropar käckt:  "nu kommer jag, tra-la-la, och jag lyser inte i dag men skiter i det" och så är det problemet löst.

På måndag förmiddag åkte vi alltså från Salt Lake City till St George där moster Inga-Lill bor. Det snöade och regnade omväxlande.  I St George är det ett behagligt klimat för mostern för hon tycker om värme. Nu var det ganska kallt, bara några plusgrader, och det är väldigt ovanligt i detta ökenlandskap. Tur att man är van vid  låga temperaturer...
Mostern rullar köttbullar.

Inga-Lill bor i ett rymligt hus på sluttningen till en vulkan. Den har inte haft utbrott på några hundra år så det anses väl vara en säker plats. Men det förekommer flera hundra jordskalv per år  fast de är små och orsakar inte någon större skada.
Kl. 08.30 från mitt sovrum.

Vi åt flera luncher på lokal. När vi skulle betala sa kusinen: "three seniors". Jag åt alltså billigare eftersom jag räknades som pensionär. Det var första gången  för mig  och det kändes inte fel alls. Kusinen har varit lärare och de går i pension vid 55 års ålder. Jag tror att många andra gör det också.

Vi brukar säga att allt är stort i USA. Spisen hos kusinen var gigantisk men hade ändå bara fyra plattor. Tvättmaskinen och tumlaren var de största jag har sett, störrre än dem som fanns i tvättstugan när vi bodde i stan. Hon skulle kunna tvätta  en soffa i om hon ville.
På väg till Las Vegas

På torsdag eftermiddag lämnade vi St George alla tre och körde mot Las Vegas. Det tog ca en och en halv timma. Las Vegas är verkligen något att se. Helt otroligt. Det är som en sagovärld med glitter och ljus. Hotellet vi bodde på hade två torn à 28 våningar. Jag tror att det var fyrtio rum på varje våning. Vi bodde på översta våningen. Jag har aldrig tyckt om att bo högt upp och var förvånad över att jag kunde sova så gott på natten.

När vi hade installerat oss på rummen gick vi en tur på hotellet. På bottenvåningen fanns kasinot, stort som en fotbollsplan skulle jag tro. På andra våningen fanns butiker och restauranger. Kusinen tycker inte om att spela så hon gick till sitt rum och roade sig med sin hobby, att sticka. Mostern och jag däremot gick lös på banditerna. Hon visste vilka som gav mest pengar och lotsade mig runt i den väldiga lokalen. Jag är inte precis någon spelare men det var förstås roligt att vinna. Inte lika kul att  förlora förstås men jag höll mig  till budgeten. Mostern däremot gick ut hårt direkt och vann en hel del också. Hon tycker  om att spela Black Jack och vi letade upp ett bord. Där satt hon en halvtimma eller så och snackade med grabbarna och spelade. Jag kände mig som en liten flicka som fått följa med till de vuxnas värld.
Utsikt från hotellrummet.

Las Vegas var en häftig upplevelse men det är ingen plats som jag längtar att komma tillbaka till. En gång räcker.


Borta bra men hemma bäst.

Salt Lake City                    St George


I och med att vi lämnade Salt Lake City och körde till St George blev jag helt renons på dator. St George är inte den slags stad som har Internetcafé. Jag hittade inget i alla fall. Jag hade tänkt att ta med min laptop när jag åkte men bestämde mig i sista stund att strunta i det. Jag tyckte att det var tung och otymplig, Nu ångrar jag mig, det hade varit ett bra tidsfördriv att surfa och blogga på  flygplatserna .

Jag landade på Landvetter kl 16.45 i eftermiddags. Jag har haft en  mycket trevlig, rolig och innehållsrik vecka. Jag kommer med rappoorter om det men inte i kväll, det blir sängen för mig nu.

Nar jag gick och la mig i garkvall hade vaskan inte kommit. Den anlande kl 03.15 och distributoren vackte hela huset forstas.

I morse steg jag upp kl.07.00 for vi skulle till kyrkan. Det ar TV-utsandning varje sondag kl. 9.30 och det var tusentals manniskor dar. Gudstjansten var kort och foredomlig, bara 30 minuter lang men vi var tvungna att vara dar 45 minuter innan den skulle borja for att fa plats. Nar vi kom var det full aktivitet och koren sjong och orkestern spelade. Men det var repitition sa vi fick se och hora allt tva ganger. A andra sidan gjorde det inget,  for det var fantastisk korsong.

Klockan ett hade kusin Monica inbjudit slaktingar till lunch. Moster Inga-Lill gjorde kottbullar och det gjorde hon med sadan frenesi att brandlarmet utlostes. Det tjot nagot helt vansinnigt och Inga-Lill och jag flydde ut pa trappan. Monica fick ringa och "avboka" larmet och efter nagon minut ringde brandkaren och undrade om det var nagon ide att de kom. Hon tyckte inte det och allt atergick till det normala. Det blev en mycket trevlig eftermiddag med kusiner, kusinbarn och kusinbarnbarn. Jag hade ingen aaaning om att jag hade sa manga slaktingar.

I morgon planerar vi att   aka soderut till St George dar min moster bor. Eventuellt vantar vi en dag for det skall bli sno och da ar det inte roligt att kora 50 mil da. 

I fredags morse lamnade jag hemmet for att ta mig till Salt Lake City, Utah, USA. Jag har en moster och tva kusiner dar och tyckte att det var pa tiden att jag fick se hur de har det.

Jag flog forst till London. Dar blev det problem. Det har ju snoat en del dar och varit kallt dessutom sa trappstegen pa den mobila trappan upp till planet var hal. Pa grund av risken att nagon skulle halka pa sin vag upp fick vi ideliga meddelanden i hogtalarna att trappan fortfarande inte var gangbar och vi maste vanta. Det tog 45 minuter innan vi fick ga ombord. Hur svart kan det vara att fa bort halka fran staltrappor? 

Detta medforde att planet kom sent till San Francisco vilket i sin tur medforde att jag missade planet till Las Vegas. Det i sin tur innebar att jag skulle missa den sista anslutningen till Salt Lake City. Efter mycket svettande och koande fick jag biljetten ombokad och kunde aka direkt till SLC i stallet och jag kom dessutom dit den tid som var sagd fran borjan. Allt ordnade sig till det basta.

Efter en natts somn, fredagen blev av naturliga skal valdigt lang utan nagon natt, vaknade jag upp pigg och nyter.

Fortsattning foljer.

Det annonseras om spikmattor och man kan läsa om de positiva effekterna av att ligga på sådana.  I går såg jag dylika i hälsokostbutiken. Det låter ont men jag tror nog att det kan ha sin poäng att ligga på en sådan. Jag överväger att köpa en
eftersom jag har en dragning åt självplågerihållet.
      

Den spikmatta som jag såg i går kostar ca 700 kr. Det var dyrt och dessutom såg den ganska mesig och beskedlig ut. Ska det va', ska det va' ordentligt! Händig som jag är började jag att  fundera på om jag skulle kunna tillverka en själv. Det kan väl inte vara så svårt. Jag tänker att jag slår i spikar i en träskiva. Om jag börjar med en spik, ligger på den några gånger  och sedan ökar antalet efter hand kommer det nog att fungera perfekt.

I dag åkte jag till stan för ett halvakutbesök hos tandläkaren. Han hittade inget fel trots röntgenundersökning och tog inget betalt. Ett ganska positivt besök alltså. När jag kom tillbaka till skolan och gick över skolgården möter jag M som är rasande. Hon sa saker som inte lämpar sig i skrift men hon var ARRRRG.

När hon hade öppnat dörren till klassrummet efter lunchen för att släppa in sig själv och eleverna  möttes de av en viss oreda i klassrummet. Dessutom saknades något, en blå soffa. Hon vände förstås tvärt och kastade sig ut i korridoren för att leta efter den. Efter visst detektivarbete fann hon den i en korridor en bit bort. I soffan hade någa gossar parkerat sig och de ville ha 10 kronor för att resa sig upp och överlämna soffan till henne. Mycket ska man höra innan öronen trillar av. Nu var det dock inte de som hade lånat soffan, de bara utnyttjade den. Sa de. Antagligen var det så. Med hjälp av en lärarkollega och en positivt inställd elev som befann sig i närheten kånkades soffan tillbaka till vårt klassrum.


Hur kom soffsnattarna in i klassrummet? Hur kom de på idén att snatta soffan? Vilka är de? Det är frågor som ännu inte fått svar.