31/10 Förlora fotfästet
Jag fortsatte mot köttavdelningen, tog ett paket kött och stoppade i varukorgen. Sedan gick jag i ostlig riktning mot grönsakerna, skulle köpa svamp. Plötsligt hände det - golvet försvann i en glidande rörelse, benen for upp mot taket och jag landade på ändan. Aj!! En dam kom fram och frågade hur det hade gått. Jag hade inte särskilt ont någonstans, utom i ändan, och svarade att det hade gått bra. Hon tog i min arm och hjälpte mig upp.
Situationer som denna är knepiga. Man vill ju helst se ut som om inget hänt, skulle det göra ont någonstans vill man dölja det, i alla fall jag. Jag rättade till halsduken och anletsdragen, tog korgen och ställde mig lite vid sidan av. Damen pekade på golvet och sa att jag hade halkat på det gröna som låg där. Jo då, där var någon rest från någon grönsak som nu hade smetats ut med hjälp av min högra sko.
Jag såg en anställd komma åt mitt håll. Jag stoppade henne och förklarade vad som hänt. Tyckte att det kunde vara på sin plats med en ursäkt och lite empati. När jag hade förklarat alltihopa sa hon: "Det gör inget, det är inte så farligt!"
Jag tappade hakan. Vad visste hon om det? Där stod jag, nyss uppkravlad från golvet med eventuella frakturer både här och där och så får jag ett sådant svar! Jag förtydligade: "Vad då gör inget? Jag slant ju på det gröna som ligger där!" Hon tittade på golvet och såg det utsmetade klorofyllet och insåg vidden i vad jag just varit med om. Hon tyckte att det var väldigt tråkigt. Då sa jag att jag ville anmäla min vurpa ifall jag behövde uppsöka läkare senare, ibland visar sig skador långt efter själva olyckan. Hon sa då att hon skulle hämta en chef. "Ja, gör gärna det," sa jag.
Jag fick vänta en stund. Under tiden kom en snygg karl fram och frågade hur det hade gått. "Det var en rejäl vurpa det där!" konstaterade han. "Det var inte så farligt," sa jag, man vill ju inte verka gnällig. Sedan kom chefen Karin. Jag berättade hela händelseförloppet för henne . Hon sa att de hade försäkringar mot sådant och det var bara för mig att gå till doktorn om jag behövde och sedan ta kontakt med dem. Inga intyg här inte. Inte någon chokladask som plåster på såren heller.
Jag stapplade genom butiken till kassan, betalade och gick till bilen. Några frakturer kan jag inte tänka mig att jag har och inga andra men heller, tror jag. Det värsta som hände var att jag tappade min värdighet där på golvet. En stund bara, det var inte så farligt.
31/10 Morgonstund har guld i mund
Att bli äldre innebär att man förändras. Kanske inte så mycket på insidan som utsidan. Det vet vi och det räknar jag med. Det kanske inte är så himla kul men får man leva länge blir det så. Inte mycket att orda om. Det finns dock en sak som jag faktiskt längtar lite efter, något som sägs följa i ålderns spår. Jag har alltid varit fullständigt halvdöd på morgnarna. På helgerna kan jag sova i stort sett hur länge som helst. Eftersom jag även är extremt kvällstrött och lägger mig senast klockan tio hjälper det inte med tidigt sänggående. Att vakna lite tidigare och vara pigg (helst) skulle kännas fint. Det är lite asocialt och suspekt att sova länge när man är 57.
Men, den sista tiden har jag ibland vaknat vid sju- åttatiden och skrämt livet ur maken som vant sig vid att inta frukosten i ensamt gemak på helgmorgnarna. Att se mig komma skridande mot köket i ottan som en vandrande vålnad är han inte van vid.
I morse vaknade jag 06.30. Det var ju tidigt och bra - morgonstund har guld i mund. Men vad katten skulle jag uppe och göra så tidigt? Satte på klockradion och låg kvar. Nästa gång jag vaknade var klockan 09.45. Det var mer lagom tycker jag. Jag kanske inte har blivit så gammal ändå?
30/10 Vecka 44
Vecka 44 har ju blivit en lov-vecka för eleverna. Vi som arbetar i skolan sysslar med fortbildning de tre första dagarna och är lediga torsdag och fredag.
Eftersom jag är student det här läsåret behöver jag inte infinna mig på något som skolan anordnar utan kan ägna mig åt mitt eget. Det känns mycket bra eftersom det är svårt att ligga i fas med studierna när jag arbetar 100% samtidigt. Men jag kan ju inte pyssla enbart med det en hel vecka utan passar på att
1. träffa väninnor,
2. städa,
3. skriva inlägg i bloggen och
4. räfsa löv.
1. I tisdags kom U hit. Vi gick in och ut i butikerna i Klåva, pratade oavbrutet och fikade på "Hönökanan." Vi beställde kaffe och var sin hönökakemacka med ost. U. betalade. När vi hade satt oss vid ett bord petade vi båda bort några skivor av pålägget eftersom de inte hade snålat precis. Man måste ju tänka på figuren. Sedan äter vi, pratar, skrattar och så är smörgåsarna uppätna. Vi hämtar mer kaffe, fortsätter att prata och under tiden äter vi upp osten som vi lagt på assietterna av bara farten. Vi avslutade sessionen med att gå en promenad.
I onsdags körde jag till stan och hämtade upp I. Vi åkte först till Askim och tittade in i en klädbutik. Tyckte inte att det fanns något för oss där utan gick in i möbelaffären som ligger intill. Där fanns det däremot massor som vi skulle kunna tänka oss att inhandla. Dagen var dock inte ämnad för soff- och fåtöljinköp. Dyrt var det också.
Därefter drog vi söderut mot Kungsbacka och Kungsmässan. Eftersom vi två också pratar oavbrutet blev det lite si och så med bilkörningen. En klar riskfaktor. Gamla kärringar skall inte köra bil och prata samtidigt, de skall ta bussen.
Väl framme började vi med att dricka kaffe och äta en smörgås. I. betalade. Sedan blev det rally mellan de olika butikerna och vi köpte var sin tröja.
Jag skärpte mig när vi körde hem (svadorna hade avmattats något) och ingen förbikörande gav mig fingret.
2. Det har varit dåligt med städningen på sista tiden. Jag satte igång på helgen och var klar i onsdags. Det beror inte på att vi har ett jättestort hus eller att det var extremt mycket smuts och damm utan för att det är så tråkigt.
3. Jag hade en svacka förra veckan, det kändes trögt att skriva men kom loss efter ett tag. Läste alldeles nyss den bloggen som ligger överst på läsartoppen på blogg.se , KENZA. Hon är just nu på Kreta hos sin boyfriend. Exempel på ordval: bajstankar och bajshumör . Intressant. Läs den.
4. Jag måste göra detta innan veckan är slut. Våra löv brukar blåsa till grannen och han är snabbt ute med räfsan. Jag får i alla fall visa att jag gör något på min sida också även om det är i senaste laget. 
29/10 Målarkurs
I går var första tillfället på höstens målarkurs. Det var extra spännande eftersom jag hade tagit med mig tavlan jag målade hemma i somras. (Se inlägg från 3/8, 5/8, 9/8 och 10/8). Vad skulle magistern säga om den?
Han tittade på den och tyckte att den dög. Han påpekade några saker och slutade med:
- Det skulle ligga något bredvid eller i stolen, en badhandduk till exempel.
Han hade ingen aning om alla sömnlösa nätter jag hade på grund av denna handduk som jag hade velat måla dit. Jag får väl göra ett försök i alla fall.
Det är verkligen roligt att måla. Det mesta blir inte som jag tänkte från början men det blir. Ibland bra, ibland mindre bra. I går målade jag en bild med alfabetet och några skiljetecken i olika "typsnitt" och jag var ganska nöjd med den. Då kommer magistern och säger:
- Den var ju jättebra, nu skall vi prova något annorlunda!
- Jaså, säger jag.
- Vi lägger ett papper över och trycker en ny bild.
- Okej, säger jag.
Han hämtar ett nytt ark och vi hjälps åt att placera det över min målning och så trycker vi med en svamp på i flera minuter. Sedan tar vi bort arket och det blev en riktigt kul bild med spegelvända bokstäver.
- Nu gör vi en till, säger han. Men då måste du fylla i bokstäverna med mer färg. Ta lite rött på en del också, det blir bra.
- Nä, säger jag, jag är nöjd nu.
- Jo, säger han, det kommer att bli så bra!
- Nä det vill jag inte, det är jättetråkigt att fylla i. De är ju hur många som helst!
- Jo, det ska du göra!
- Men hallå, sa jag, skall man inte ha kul på den här kursen? Jag betalar ju för att gå här!
- Du ska få se vad bra det blir. Kom igen nu!
- Åhh, jag får la göra det då, sa jag. Så jag slipper tjatet!
Så fyllde jag i alla bokstäverna med mer färg och lite rött på en del. Sedan kommer magistern med ett nytt papper och lägger det över målningen och vips! så blir det en spegelvänd målning till. Med lite rött i.
Jo då, de blev riktigt roliga faktiskt. Men den bästa blev den jag gjorde allra sist. Själva "originalet" i detta tryckeriprojekt stod på staffliet, lite blekt och suddigt, det var inte så mycket färg kvar. Då tog jag en svamp och drog den över alla bokstäverna som suddades ut en aning. Magistern kom.
-Hoppsan! sa han. Den var bra! Det är den bästa. Hur mycket vill du ha för den?
28/10 En lördag, del tre av tre.
När klockan var fyra träffade jag maken och vi åt en sen lunch/tidig middag. Sedan var det dags för oss att ta oss till Operan. Maken hade visserligen varit där större delen av dagen och repeterat i något rum i underjorden men nu gällde det Händel och Julius Caesar.
Orkestern satt i diket som brukligt är. Den var däremot inte så stor som den brukar vara. Flera stämmor var inte med över huvud taget. Julius C är en barockopera och alla instrument platsar inte. De är möjligen för moderna.
Några minuter före kick off hade dirigenten satt sig framför en spinett som var vänd mot orkestern. Han skulle både spela och dirigera tydligen. Han satt med huvudet nedböjt och blundade som i bön, samlade krafter inför det som komma skulle. Plötsligt var det som om någon kopplade in elström genom kroppen på honom. Han störtade upp från spinettpallen och gestikulerade igång orkestern med en frenesi utan dess like.
Resultatet var öronbedövande vackert och jag njöt av varje minut av föreställningen, både musikaliskt och visuellt.
Barockmusik har den egenskapen att den inte "andas", den bara fortsätter och fortsätter. Då blir det problem för publiken som gärna vill applådera solisternas insatser. Men publik är ett envist släkte och försökte enträget att visa sin uppskattning. Ibland gick det riktigt bra men då fick dirigenten göra en liten "klapp-paus".
Det var en fantastisk opera trots att den var 3 timmar och 40 minuter lång. Inklusive två pauser lyckligtvis. Lite för lång för min smak även om jag älskar opera.
Kostymerna var underbart vackra men Julius hade dragit nitlotten vad gäller dem. Han hade visserligen en vacker brokadrock med stövlar till i samma mönster och skinnbyxor. Under rocken hade han en t-shirt utan ärmar och på ryggen stod det "Caesar." Fyndigt. Men - i några scener hade han en peruk och det finns ingen bättre beskrivning än att den såg ut som trasselsudd som man försökt fixa till så att den liknade en frisyr. I slutscenen hade han detta trassel på huvudet, brokadrocken på och en tio meter lång lila gardin hängande över axeln.
Foto: Mats Bäcker Stackars karl. Dessutom var han kastratsångare. Nej, jag bara skojar, han var inte kastrerad men sjöng som vore han det . Han lät som Birgit Nilsson. Hans rival Ptolemaios var också countertenor (som det heter). Märkligt och ovanligt men mycket vackert.
Så fort föreställningen var slut kastade vi oss ut genom dörren (vi satt i en loge vilket underlättade uppbrottet) och sprang genom en tom foajé ut till bilen. Det är en sorti som vi ofta gör i olika sammanhang och den beror helt och hållet på att vi vill komma i tid till färjan. Sådant är livet för oss öbor.
27/10 En lördag, del två av tre.
Det första jag gjorde när jag stigit av bussen var att gå in på Centralstationen och Tidpunkten. Jag tänkte att det var bäst att göra som chauffören sa, snäll flicka som jag är. Det var en ganska lång kö så jag stod där och försökte se cool ut. Då kommer det in en dam som går direkt fram till mig och håller upp en tidtabell. Hon frågar om jag kan upplysa henne om vad den gråa färgen över vissa tider betyder. Jag tittar snabbt på sidan men hittar ingen förklaring och säger att jag tyvärr inte kan hjälpa henne.
Jag intar min pose igen när en ung kvinna från något asiatiskt land tilltalar mig. Hon håller en biljett i handen och frågar på knagglig svenska var tågen finns.Det är en intressant fråga inne på Centralstationen. (Skall vidarebefordra den till överstestinsen.) Jag tittar på hennes biljett och ser att hon skall åka till Borås. Jag talar långsamt och tydligt och säger att hon måste gå ditåt (jag pekar) för att titta på tavlan med ankomster och avgångar. Hon verkar inte förstå och då börjar jag att tala engelska utan att fråga om hon förstår detta tungomål. Det blir min tur till luckan för kortköpet och jag störtar dit. Hon står kvar när jag är klar och jag säger: "Follow me!" Hon blir jätteglad och springer efter mig när jag med stora kliv går mot tavlorna. Jag pekar på tavlan för avgångar, tittar på biljetten och kan konstatera att tåget går kl. 14.50 från spår 6. Nu visar det sig att hon förstår engelska, det hade jag inte hunnit ta reda på, och är så tacksam så. Hon tar i hand och ler med hela ansiktet.
Jag undrar vad hon skulle göra i Borås.
Detta fenomen att människor från hela världen tilltalar mig i tron att jag är något slags orakel på järnvägsstationer är inget nytt. I våras var jag ju i Krakow med skolan. Eleverna i nian får åka dit för att besöka Auschwitz bl.a. Fem av lärarna skulle flyga hem och jag var en av dem. Då skulle vi först ta tåget från Krakow till Warszawa för att sedan fortsätta med flyg.
Centralstationen i KrakowNär vi var på stationen i Krakow gick den manliga delen av sällskapet för köpa biljetter. Vi fyra kvinnor behövde inte befatta oss med sådana trivialiteter utan stod utanför tågdörren och pratade. Jag var för dagen iklädd en mörkblå tröja, blåa jeans och en handväska käckt draperad tvärs över bröstet.
En man kommer fram till oss, vänder sig till mig och säger något helt obegripligt, på polska antagligen. Jag ser helt oförstående ut och säger väl inte så mycket, möjligen "I don't understand". Han säger något mer men tröttnar väl på den ointresserade konduktören och går sin väg.
Vi har roligt åt detta en stund och återgår till samtalet. Då kommer nästa person, en kvinna, fram och visar sin biljett för mig och frågar något med uppfordrande röst. Jag kan inte mer polska än alldeles nyss och tittar bara på henne. Men hon fortsätter och blir irriterad över min tystnad. Till slut ger hon upp och då ser hon en äkta stinskonduktör och kastar sig över honom. Hon tittar åt mitt håll samtidigt som hon pratar energiskt.
Att jag kunde förväxlas med något i stinsväg i Krakow förstår jag eftersom min klädsel liknade något slags uniform. Men händelsen i lördags kan jag inte förklara utifrån vad jag hade på mig. I så fall har numera de anställda på Centrastationen kamelhårsfärgade rockar, leopardmönstrade scarfar, stora prassliga bärkassar med skor och tröja i och svarta handväskor med axelrem.
Del tre av inlägget om lördagen kommer om några dagar. Det innehåller bl.a. en recension av operan Julius Caesar. Håll ut!
26/10 En lördag i två avsnitt, kanske tre.
Tillbaka till Göteborg och vid Focus släppte jag av söstera och hennes make. Jag hade kommit på att jag skulle köra till Lilla Varholmen för att parkera bilen där och sedan ta bussen tillbaka till stan. Makens repetitioner slutade kl. 16.00. Då skulle vi träffas för att äta något och kl.18.00 skulle vi se Julius Caesar på Operan. Det är så trist att åka hem i två bilar så jag tyckte det var en god idé. Jag hade hela dagen på mig.
När jag hade kört en bit kom jag på att jag, min vana trogen, inte hade så mycket kontanter i plånboken. Jag skulle ju betala både p-avgift och bussbiljett. Svängde in till Volvo och tog ut några hundra på Bankomaten. Väl ute på Torslandavägen igen räknade jag ut att jag lika gärna kunde ställa bilen på Maxis parkering och ta bussen från Amhult. Det är ju gratis att stå där och bussen skulle komma om cirka en kvart. (Det är den som går från Lilla Varholmen och den har jag koll på.)
Jag parkerade bilen och vände mig om för att ta min handväska från baksätet. Där låg också ett par fina högklackade skor och tunna strumpor som jag tänkt byta till när det var operadags. Även en kofta att hänga över axlarna när ariornas vindar svepte över salongen. Detta låg slängt på sätet utan någon påse eller väska. Jag kunde omöjligt få ner det i handväskan. Tog pinalerna i näven och stegade in i en av butikerna, bad att få köpa en bärkasse och så var det ordnat.
När bussen kom var jag beredd med trettio kronor i handen för att köpa biljett. Chauffören tittade på mig med en ointresserad blick och sa lakoniskt att det inte gick att köpa biljetter på bussen längre. Jag stod som ett fån och trodde att han skämtade med mig. Han upprepade lite trött det han nyss sagt och då protesterade jag. Jag hade minsann åkt buss till stan i förra veckan och då gick det alldeles utmärkt att betala till chauffören. Han sa lugnt och fint att på snabbussar kunde man fortfarande göra det men inte på denna. Jag insåg att det var allvar och frågade om jag inte fick åka med då. Jo då, jag kunde ju köpa ett 100-kort på Pressbyrån. Jag begrep inte vilken Pressbyrå han menade, tänkte att det finns väl en sådan på någon hållplats så att jag kunde springa av och köpa ett snabbt. Jag satt och tittade på honom i backspegeln för att se om han gjorde något tecken att det var dags . Ingen signal kom. Jag är en person som vill göra rätt för mig så jag gick fram till honom och sa att jag tänkte gå av vid nästa hållplats, Backaplan, köpa ett kort och sedan ta en spårvagn i stället till stan. Men det tyckte han var onödigt, den gode mannen, och erbjöd mig att fortsätta till Nils Ericsonsplatsen. Där kunde jag gå in på terminalen, tyckte han, och inhandla ett kort för kommande resor.
23/10 Oviktigt
När vi flyttade till Hönö och inredde badrummet köpte maken en tandborstmugg som inte föll mig på läppen. Jag tyckte att den var ful helt enkelt och kunde inte tänka mig att placera min Jordan Soft Super Duper- tandborste i densamma. Maken blev en aning sur, satte sin tandborste i och ställde in den i badrumsskåpet. Jag hittade en plastmugg som fick duga så länge tills jag hade hittat en i min smak.
På julen fick vi en burk senap från apoteket i julklapp. Det var en god senap och burken var en fin keramikmugg. Jag tömde den på senap, diskade den och utnämnde den till min tandbortsmugg. Jättefin. Den har stått framme vid sidan av handfatet i fem år. Ingen av oss har nämnt så mycket som ett ord om denna lösning som ändå har påmint oss varje dag om något som inte har känts helt rätt.
Häromdagen satte jag helt sonika ner min tandborste i makens mugg. Jag tyckte att separationen hade gått för långt och att hans mugg var helt okej. Det var inte alls svårt. Jag tog undan keramikmuggen och väntade på reaktioner på detta ingrepp i integriteten. De lät vänta på sig. Jag frågade till sist om han hade märkt förändringen. Jo då, det hade han och tyckte att det var på tiden. Min mugg var ful och stod i vägen ansåg han. Inget snack om någon integritet här inte. Så nu lever vi i fullständig harmoni med våra tandborstar stående bredvid varandra i en och samma tandborstmugg. Ett mirakel mitt i vardagen!
Och nu undrar jag hur man är funtad när man får för sig att skriva, kanske fem hundra ord, om absolut ingenting...?
18/10 Manipulation
* "Jag gifte mig med maken" låter kanske lite märkligt. Det brukar vara en ömsesidig handling. Jo då, vi var ju med på bröllopet båda två och båda sa ja. Men - maken hävdar att han inte har friat (än) och att han blev lurad in i äktenskapets hamn. (Märkligt nog säger hans äldre bror samma sak om sin hustru.)
Det ligger ett uns av sanning i detta. Han var ganska oföretagsam när det begav sig. Han kom aldrig till skott och tog inga initiativ till att tala om äktenskap. Man kan finna sig i detta under en begränsad period men så småningom växer en otålighet fram som till slut tvingar en till manipulationer och handling. Jag lyckades med projektet och vi sammanvigdes alltså 1973.
Han är säkert tacksam för övergreppet. Alternativet hade kunnat vara att han hade äktat en ung, någorlunda fager mö på 70-talet som 2008 hade förvandlats till en åldrande käring med rynkor runt munnen, hängrumpa och kraftig skäggväxt i ansiktet. Hur kul hade det varit på en skala?
16/10 Riskfaktor
I tisdags var jag förberedd. Jag hade en matsäck med kaffe, en god macka och youghurt. Jag tänkte att jag skulle köra i två timmar, sedan stanna och äta min frukost. Redan efter 45 minuter började ögonlocken dra sig nedåt. Jag hade inte lust att stanna så snart utan åt och drack den medhavda maten under tiden jag körde. Det fungerade bra, det är svårt att somna mitt under en måltid.
Det gick någon timma och sedan var det dags igen. På måndagen hade jag varit på biblioteket och lånat en ljudbok, en deckare av Arne Dahl. Tänkte att ett kriminaldrama med ond bråd död åtminstone skulle hålla mig halvvaken. Det skulle det nog ha gjort om uppläsaren hade haft en varierad och melodisk röst. Det hade han inte, det var en man med en vacker, djup, mörk röst utan större tonhöjdsvariationer. Rena sömnmedlet! En väninna berättade att hon brukade köpa en påse godis som hon inmundigade under körningen och höll sig pigg och nyter på det sättet. Jag körde in på en mack och plockade lösgodis i en påse, säkert fyra hekto. In i bilen, öppnade påsen och sedan proppade jag i mig rubb och stubb utan paus och var så alert man kan bli, ända fram till Karlstad. Kände mig något uppblåst dock.
På hemvägen var det mörkt och det regnade . Jag hade inga problem med vakenheten men i preventivt syfte hade jag köpt 4-5 hekto smågodis, 4 plommon, en påse minimorötter och tre äpplen. Det blev en motvikt till den entoniga rösten som faktiskt läste en riktigt bra kriminalhistoria.
Nästa gång jag ska åka till Karlstad, i början av december, tar jag tåget av tre skäl: vinterväglag, övervikt och tandröta.
13/10 Anamnes typ
Nu har vi träffats här på nätet, du och jag, i några månader. Det är på sin plats att jag presenterar mig lite mer ingående.
Jag...
...är född och uppvuxen i Göteborg.
...har en syster som är fyra år yngre än jag.
...gifte mig med maken 1973*.
...gick ut Lärarhögskolan 1974.
Vi...
...fick en dotter 1975
...och en son 1981.
...köpte en sommarstuga på Hönö 1987.
...fick ett barnbarn 1997.
...flyttade till Hönö permanent 2002.
Jag...
...började jobba på Öckerö 2006.
...började blogga i juli 2008.
* Återkommer i ett separat inlägg om detta.
Göteborg 
Hönö
Mer än så här blir det inte. Längre fram, när vi känner varandra än bättre, kanske jag öppnar mig ytterligare. Vi får se hur relationen utvecklar sig.
10/10 Ringaren i Notre Dame
I dag regnade och blåste det när jag skulle gå hem från jobbet. Jag hade förberett mig redan på morgonen att det kunde bli dåligt väder så jag hade packat ner en regncape i väskan. Det kändes fint att ta på den, dra upp dragkedjan i halsen och ta på kapuschongen. När jag tittade mig i spegeln såg jag ut som Ringaren i Notre Dame eftersom kragen på jackan jag hade under var stor och bullig. Inte mycket att göra åt under rådande omständigheter.
Så fort jag kom utanför dörren började problemen. Kapuschongen blåste av och capen klistrade sig mot kroppen. Jag gick in igen och drog i snörena till kapuschongen så att den satt tätt intill huvudet och knöt en dubbelknut. Ut igen och nu gick det bättre, kapuschongen satt kvar. Det blåste motvind naturligtvis, det gör det alltid här, oberoende åt vilket håll man går. Efter hand klättrade capen långsamt uppför benen när jag gick och stannade en bit ovanför knäna. Snöret till kapuschongen hamnade på hakan och när jag skulle dra ner den hittade jag inte ut ur capen med handen med en gång. Capen satt som en tapet på kroppen men efter viss möda lyckades jag med projektet. Jag fick upprepa manövern ett antal gånger under promenaden. Det finns två öppningar i capen för händerna. Om man promenerar och har händerna innanför är det mycket svårt att hitta dessa öppningar. Dessutom är de stängda med kardborreband.
När jag hade kommit en bit hörde jag oväsen bakom mig och beredde mig på att några ungdomar på mopeder skulle köra förbi i hög hastighet . Inget hände och när jag vände mig om var det tomt. Ljudet kom från capen. Den stod som en spinnaker rakt ut bakom mig och smattrade i blåsten. Det var ett under att jag inte lyfte från marken.
Nästan hemma gick jag in i affären för att handla. Jag tog av mig kapuschongen och greppade en varukorg. Jag såg ut som ett tvåmannatält med handväska och kasse i vänster hand och korgen i höger, allt under capen. Det var lite knepigt att trassla fram armarna för att plocka ner varor i korgen men i ren desperation gick det med blixtens hasighet.
I morgon skall jag åka till stan och införskaffa mig ett regnställ. Ett tunt och lätt som går ner i väskan. Med byxor som inte kryper upp till knäna när jag går och en jacka förstås. Den behöver dock inte ha en kapuschong. Jag skall köpa en sydväst.
9/10 Skrynkelfritt. Del 2
Hamsterjägaren
Det är namnet på en metod som beskrivs i tidskriften M-Magasin. Jag är lite osäker på var nämnda hamster eller hamstrar befinner sig men gissar att det är i påsar på halsen. Själv har jag påsar både här och där men definitivt inte på halsen. Än. Nåväl. Det som fascinerar mig med "Hamsterjägaren" är rörelserna som ska eliminera gnagarna. Jag kan inte garantera att just de försvinner men skulle någon iaktta dig när du tränar har du sett den personen för sista gången.
"1. Håll underläppen över överläppen. Sträck samtidigt upp hakan och le, le, le. Gör leendet bredare och bredare i sex små steg.
2. Lyft hakan ytterligare lite till. Håll rörelsen medan du sakta räkna till tio. Orkar du inte längre än till sex är det okej. Slappna långsamt av. Repetera en gång."
Så här ska det se ut:
Prova detta men med försiktighet! Jag har gjort det och är rädd att jag fått men för livet. Det kändes som om underkäken skulle fastna i positionen när den var över överläppen. Det hade inte varit roligt. Käkarna ömmade och maken var nära att lämna mig för gott. Rörelsen när man skulle bredda leendet i sex steg med underläppen över överläppen....ja, vad säger man. "Fågelholken" var bara en susning i jämförelse.
Nej, nu blir det inte mer om rynkor eller oönskad skäggväxt. I år i alla fall. Strunta i skalet och odla den inre skönheten i stället.
7/10 Skrynkelfritt igen. Del 1 av 2.
Fågelholkmetoden.
Den är inte helt olik min egen metod med den skillnaden att talet inte blir påverkat. (Gäller normalfallet.) Den bygger på att det inte skall uppstå spänningar runt munnen lik dem som automatiskt bildas vid vissa vokaljud. I stället för att undvika dessa vokaler går det hela ut på att man aldrig stänger munnen helt. Den skall alltid vara något öppen så att huden runt omkring förblir ospänd och slapp. Då går det bra att tala som vanligt mellan "viloperioderna". En annan fördel är att man kan utföra detta under sömnen.
"Detta låter för bra för att vara sant," invänder du kanske. Som alltid när en behandling har en positiv verkan följer vissa biverkningar i dess spår, i detta fall 3,5 stycken. De är dock marginella enligt min mening.
1. Man får lätt ett uttryck av att man inte är med på noterna, därav namnet, när munnen är halvöppen utan att man lider av kronisk eller tillfällig rinit. (Det kan för övrigt vara en bra förklaring om någon har synpunkter på apparationen.)
2. Under sömn rinner gärna saliv ut ur mungipan ner på kudden. Ofräscht!
3. Munnen blir mycket torr och tungan fastnar i gommen under sömnen. Sandpappervarning!
3,5. Om man är den fanatiska typen kan man använda metoden samtidigt som man talar. Det är relativt enkelt att förstå vad som sägs men jag avråder ändå från detta på grund av utseendemässiga och sociala faktorer. Undvik!
Nu är det bara att testa detta under några dagar. Anteckna gärna varje kväll och morgon upplevelser och resultat. Även påverkan på den sociala interaktionen kan vara värd att uppmärksamma. Jag är mycket intresserad av att få ta del av dina iakttagelser så lämna gärna kommentarer på inlägget.
OBS! VARNING! Gör aldrig så här!
Fortsättning följer.
5/10 Återkomsten
Det har varit en fantastisk vecka. Först därför att båda barnen och barnbarnet var med. Sedan för att huset vi hyrde var helt fantastiskt; vackert och ändamålsenligt med terrasser i olika nivåer och en härlig pool som vi använde flitigt, ett välutrustat kök och tre badrum plus en toa vid poolen. Det var högt beläget på ett berg med utsikt över havet. Enda "nackdelen" var de 51 (femtioen) trappstegen från gatan till ytterdörren. Höga trappsteg. Men jag såg trappgåendet som dagens träningspass och då fick ansträngningen en djupare mening. Sist men inte minst det härliga vädret, 25 grader i skuggan och underbara ljumma kvällar.När vi hade varit där ett par dagar kände vi oss lite trötta och hängiga. Dottern och jag hade dessutom huvudvärk. Vad berodde detta på? Sonen i familjen löste problemet nästa morgon: vi hade köpt koffeinfritt kaffe! Undra på att vi var låga! Han konstaterade att han hällt i sig flera koppar på morgnarna helt i onödan. Livet kan vara jobbigt ibland.
Vi tog det lugnt hela veckan. Åkte iväg på några utflykter till Granada, Nerja, grottor i Nerja och en liten vacker by som hette Friligiana. Vi gick förstås omkring i gamla stan i stan också men mesta tiden tillbringade vi vid poolen.
(Jag är själv mycket överraskad över att jag kunde komma upp på en luftmadrass. Senast det hände var nog för 35 år sedan.)Tillbaka till verkligheten:
I natt blåste det ganska häftigt och när vi steg upp i morse och tittade ut såg det ut som om en tyfon dragit fram. Våra stora krukor hade blåst omkull och en förvaringsbox för dynor fick vi gå och leta efter. Vi hittade locket på gräsmattan men själva boxen låg på berget en bra bit bort. Dynorna som låg i lådan är spårlöst försvunna.
