Om ditten och datten

Jag var inne på Maxi i Torslanda. Maken kommer inte hem förrän på småtimmarna i kväll och då tänkte jag passa på att laga något riktigt smarrigt som bara jag tycker om. Sydväst om  brödavdelningen  sprang jag på en tidigare arbetskamrat. Det var trevligt och vi stod och pratade en ganska lång stund.

Jag fortsatte mot köttavdelningen, tog ett paket kött och stoppade i varukorgen. Sedan gick jag i ostlig riktning mot grönsakerna, skulle köpa svamp. Plötsligt hände det -  golvet försvann i en glidande rörelse,  benen for upp mot taket och jag landade på ändan. Aj!!  En dam kom fram och frågade hur det hade gått. Jag hade inte särskilt ont någonstans, utom i ändan, och svarade att det hade gått bra.  Hon tog i min arm och hjälpte  mig upp.

Situationer som denna är knepiga. Man vill ju helst se ut som om inget hänt, skulle det göra ont någonstans vill man dölja det, i alla fall jag. Jag rättade till halsduken och anletsdragen, tog korgen och ställde mig lite vid sidan av. Damen pekade på golvet och sa att jag hade halkat på det gröna som låg där. Jo då, där var någon rest från någon grönsak som nu hade smetats ut med hjälp av min högra sko.

Jag såg en anställd komma åt mitt håll.  Jag stoppade henne och förklarade vad som hänt. Tyckte att det kunde vara på sin plats med en ursäkt och lite empati. När jag hade förklarat alltihopa sa hon:  "Det gör inget, det är inte så farligt!"
Jag tappade hakan. Vad visste hon om det? Där stod jag, nyss uppkravlad från golvet med eventuella frakturer både här och där och så får jag ett sådant svar! Jag förtydligade: "Vad då gör inget? Jag slant ju på det gröna som ligger där!" Hon tittade på golvet och såg det utsmetade klorofyllet och insåg vidden i vad jag just varit med om. Hon tyckte att det var väldigt tråkigt. Då sa jag att jag ville anmäla min vurpa ifall jag behövde uppsöka läkare senare, ibland visar sig skador långt efter själva olyckan. Hon sa då att hon skulle hämta en chef. "Ja, gör gärna det," sa jag.

Jag fick vänta en stund. Under tiden kom en snygg karl fram och frågade hur det hade gått. "Det var en rejäl vurpa det där!" konstaterade han. "Det var inte så farligt," sa jag, man vill ju inte verka gnällig. Sedan kom chefen Karin. Jag berättade hela händelseförloppet för henne . Hon sa att de hade försäkringar mot sådant och det var bara för mig att gå till doktorn om jag behövde och sedan ta kontakt med dem. Inga intyg här inte. Inte någon chokladask som plåster på såren heller.

Jag stapplade genom butiken till kassan, betalade och gick till bilen. Några frakturer kan jag inte tänka mig att jag har och inga andra men heller, tror jag. Det värsta som hände var att jag tappade min värdighet där på golvet. En stund bara, det var inte så farligt.