25/4 SMHI
På sista sidan i någon av GP:s tre delar kan man ställa frågor till en meteorolog om väder och vind. I förra veckan hade väderkrönikören fått följande fråga:
Vad gör SMHI när det händer?
En oerhört intressant och intelligent fråga. Det händer ju alltid något och när något händer, vad gör SMHI då? Det är sådant man absolut vill veta.
Här kommer några möjliga svar:
a) Vi hämtar hushållspapper och torkar upp.
b) Vi tar på oss stövlarna.
c) Vi packar en väska och sticker till Hawaii.
d) Vi ringer 112.
e) Vi använder tidningspapper i stället.
f) Vi tittar på en film i stället.
g) Chefen köper tårta och vi får dubbelt så lång kafferast.
h) Vi tänder ett ljus och låter det brinna.
i) Vi loggar ut och går hem och lägger oss.
18/4 Säpo eller Frurtj?
När vi hade suttit i bilen och väntat ett tag körde en servicebil från flygplatsen fram till oss. Chauffören vevade ner rutan och undrade vad vi gjorde där. Han hade fått information om att två personer satt i en bil på tappen och det stämde ju. Undrar vem som informerat honom om det. Säpo eller Frurtj (Franska Underrättelsetjänsten)? Han teg som muren när vi frågade men nöjde sig med vår förklaring och körde iväg.
Så småningom kom vår assistans i form av bil och en ung man som kliade sig i huvudet gång efter annan och som inte visste hur han skulle lösa problemet. Tur att maken visste. Allt ordnade sig och vi kunde lämna den övervakade platsen och fortsätta hemresan.
11/4 Kö på kö på kö
Vi promenerade mycket i Paris. Man gör det när man är turist. Det fanns cyklar uppställda som man kunde hyra och hade vädret varit bättre hade vi kanske sett staden från sadeln. Om vi hade vågat vill säga. Det fanns cykelbanor men till att börja med tyckte vi att symbolen som var ritad på asfalten såg ut som en rullstol.
Vi tycker om att gå på konstmuséer och gallerier och det dräller av dem i denna stad. Tyvärr tycker tusentals andra det också och då bildas det en kö. Köer tycker vi inte om. Vid ett tillfälle, vid Musee d'Orsay, provköade vi i tjugo minuter. Kön rörde sig inte mer än tjugo meter på den stunden och vi hade behövt stå där i säkert fyrtio minuter till för att komma in. Nej tack, då får det vara.
Dessa människor köade för att komma in i Centre Georges Pompidou. Vi hoppade över det och tog hissen upp till sjätte våningen där restaurangen var. Maten var god och det var en fantastisk utsikt över staden därifrån.
9/4 Ostron till lunch
Jag tycker om god mat och äter det mesta men dock inte allt. Inälvsmat är något jag undviker och jag har aldrig längtat efter att äta ostron. Är man på restaurang i Paris och inte har full koll på det frankiska språket kan man plötsligt bli varse att man beställt något man absolut inte vill ha.
Det var dags för lunch och vi sökte upp en restaurant vi blivit rekommenderade. Vi fick à la carte-menyn som vi började titta i och sedan kom servitören med en tjusig griffeltavla med "dagens" erbjudanden på. Den ställde han på en stol så att vi kunde läsa och begrunda. Maken fastnade för anka, hans favorit, och jag fick syn på risotto på tavlan. Jag älskar risotto och vi gjorde våra beställningar. Jag beställde vatten att dricka och fick frågan om jag inte skulle ha vitt vin till risotton. Nej tack, sa jag och så tog jag upp mitt franska lexikon ur väskan. Det stod nämligen inte bara "risotto" på tavlan, det fanns några andra ord också. 
Jag hade alltså beställt ostron. Det var ju ingen katastrof, jag måste inte äta upp allt som skulle finnas på tallriken men man vill ju inte framstå som en fullständigt idiot. Jag blev nervös och tänkte med fasa på hur det skulle kännas att svälja denna mollusk. Maken har ätit nämnda skaldjur och tyckte inte att det var någon stor grej men jag våndades, så mycket att jag beställde det glas vin jag blivit tillfrågad om tidigare. Jag ansåg mig behöva det för att över huvud taget överleva lunchen.
Så småningom kom min risotto med åtta ostron i en ring runt. De var inte råa, tack för det, men såg inte aptitliga ut direkt. 
Det var bara att hugga in på anrättningen. Maken såg mycket road och förväntansfull ut när jag stoppat in det första i munnen. Jag svalde det snabbt och tog en klunk av vinet. Jag klarade det utan att få kväljningar (det du Inger!) men det var inte mycket mer. Jag var så koncentrerad på ostronen att jag inte tänkte på hur risotton smakade.
Jo, jag vet att ostron är en delikatess och dyrt var det också men det föll mig inte på läppen. Nu har jag i alla fall ätit det och man ska inte dö nyfiken som jag brukar säga.
9/4 Mat i flygande fläng
Det var en liten rund kur, typ. Den hade vackra spröjsade rutor och var inredd med ett litet runt cafébord och två stolar. Vi begrep inte hur vi skulle komma ner på stolarna men det gick bra när vi satte oss en i taget. Maken placerade sig först och drog bordet så nära sig som möjligt. Då kunde jag åla mig ner på min stol och sedan satt vi där vi satt. I givakt. Vi var något avskärmade från resten av gästerna även om kuren var öppen ut mot restaurangen. Dessutom satt de andra något högre än vad vi gjorde och på ett visst avstånd så vi hade en känsla av att sitta i karantän på grund av risk för smitta.
När vi hade beställt kom servitören med drickan. Han hällde upp makens först, sedan min, i två glas. "Oj då, det blev ju fel", sa han men jag tyckte att jag kunde dricka ur två glas. Inga problem, bortsett från att bordet nu nästan var helt täckt med flaskor och glas. Det var inte stort som sagt. Nästa vända hade servitören med sig en korg med bröd. När han ställde den på bordet välte han ett glas och duken och makens tröjärm sög upp det våta. När han skulle rätta till förödelsen föll brödkorgen i golvet.
För att komma till vårt bord måste han gå nedför två trappsteg och precis där nedanför satt vi. Han var stressad och hade bråttom så han ramlade in i vår lilla kur varje gång han hade ett ärende dit. Det var ett under att han inte lade sig raklång över bordet.
Maten var dock god och servitören var trevlig om än något obalanserad. Vi fick inga bestående men av besöket.
7/4 Soffpotatis
Här kommer ett livstecken från en slö bloggare. Jag har tagit en oannonserad time out men tror att bloggarlusten börjar återvända så smått. 
Maken och jag kom hem från Paris i går och jag har en hel del saker att rapportera därifrån, t.ex.
- körbanor för rullstolar
- ofrivillig ostronlunch
- fumlig servitör
- köande utanför muséer
och en hel del annat. Men nu ska jag städa, återkommer senare.
Au revoir!
