9/4 Mat i flygande fläng
Första kvällen i Paris stretade vi upp för backarna i Montmartre i ösregn på jakt efter en restaurang vi läst om. Efter viss möda hittade vi den och steg in. Det var en mycket liten restaurang och folk satt tätt inpå varandra. Det fanns inte ens ett litet bordshörne vi kunde sitta vid så vi knallade vidare och steg in på första bästa vi såg. Vi trodde vi skulle bli avvisade där också, det såg knökfullt ut. Servitören sa att det var fullt, men pekade sedan mot ett litet utrymme till vänster om entrén och sa att om vi ville kunde vi sitta där. Det ville vi.
Det var en liten rund kur, typ. Den hade vackra spröjsade rutor och var inredd med ett litet runt cafébord och två stolar. Vi begrep inte hur vi skulle komma ner på stolarna men det gick bra när vi satte oss en i taget. Maken placerade sig först och drog bordet så nära sig som möjligt. Då kunde jag åla mig ner på min stol och sedan satt vi där vi satt. I givakt. Vi var något avskärmade från resten av gästerna även om kuren var öppen ut mot restaurangen. Dessutom satt de andra något högre än vad vi gjorde och på ett visst avstånd så vi hade en känsla av att sitta i karantän på grund av risk för smitta.
När vi hade beställt kom servitören med drickan. Han hällde upp makens först, sedan min, i två glas. "Oj då, det blev ju fel", sa han men jag tyckte att jag kunde dricka ur två glas. Inga problem, bortsett från att bordet nu nästan var helt täckt med flaskor och glas. Det var inte stort som sagt. Nästa vända hade servitören med sig en korg med bröd. När han ställde den på bordet välte han ett glas och duken och makens tröjärm sög upp det våta. När han skulle rätta till förödelsen föll brödkorgen i golvet.
För att komma till vårt bord måste han gå nedför två trappsteg och precis där nedanför satt vi. Han var stressad och hade bråttom så han ramlade in i vår lilla kur varje gång han hade ett ärende dit. Det var ett under att han inte lade sig raklång över bordet.
Maten var dock god och servitören var trevlig om än något obalanserad. Vi fick inga bestående men av besöket.
Det var en liten rund kur, typ. Den hade vackra spröjsade rutor och var inredd med ett litet runt cafébord och två stolar. Vi begrep inte hur vi skulle komma ner på stolarna men det gick bra när vi satte oss en i taget. Maken placerade sig först och drog bordet så nära sig som möjligt. Då kunde jag åla mig ner på min stol och sedan satt vi där vi satt. I givakt. Vi var något avskärmade från resten av gästerna även om kuren var öppen ut mot restaurangen. Dessutom satt de andra något högre än vad vi gjorde och på ett visst avstånd så vi hade en känsla av att sitta i karantän på grund av risk för smitta.
När vi hade beställt kom servitören med drickan. Han hällde upp makens först, sedan min, i två glas. "Oj då, det blev ju fel", sa han men jag tyckte att jag kunde dricka ur två glas. Inga problem, bortsett från att bordet nu nästan var helt täckt med flaskor och glas. Det var inte stort som sagt. Nästa vända hade servitören med sig en korg med bröd. När han ställde den på bordet välte han ett glas och duken och makens tröjärm sög upp det våta. När han skulle rätta till förödelsen föll brödkorgen i golvet.
För att komma till vårt bord måste han gå nedför två trappsteg och precis där nedanför satt vi. Han var stressad och hade bråttom så han ramlade in i vår lilla kur varje gång han hade ett ärende dit. Det var ett under att han inte lade sig raklång över bordet.
Maten var dock god och servitören var trevlig om än något obalanserad. Vi fick inga bestående men av besöket.
Kommentarer
Postat av: Nattis 2.0
Det är ju såna där ställen och besök som man kommer ihåg efteråt även om det kjanske var lite jobbigt just då :)
Postat av: Ingalill
Det glömmer vi aldrig. Det var dock inte jobbigt på något sätt, bara roligt faktiskt.
Trackback
