Om ditten och datten

 

Vad gör han?

 

 

Denne Jesus stod utanför en papier mache-verkstad. Onödigt skadad tycker jag.

 

 

 

 

 

Har precis kommit hem från middag på en närliggande restaurant. Vi hade blivit tipsade om en pastarätt som var speciell för den här regionen. Sådant vill man inte missa så vi beställde var sin. Den var inte vacker där den låg på tallriken men det behöver inte ha med smaken att göra. Fast det hade det...är nog min värsta smakupplevelse. Det var jolmigt och smakade onk, smakade som det ser ut. Petade i mig det mesta i alla fall, man är ju väluppfostrad. 

Vi kollar en restaurants meny på nätet inför kvällens middag. Eftersom den är på italienska använder vi Google översätt. Det finns en rätt som verkar spännande men hårdsmält: Mixed grill med plommonstop. 

 

I går tog vi en promenad till arkeologiska museet i staden. Ingången var inte lätt att finna men skam den som ger sig. Den var på baksidan av huset. Väl inne togs vi emot av en civilklädd anställd. (Det är något vi uppmärksammat - tjänstemännen i museerna är inte uniformerade. Samtliga ser ut som pensionärer som står sysslolösa och tittar på folklivet för att få tiden att gå). Han hade jacka och halsduk inomhus, det har alla, och är väl uniformen då.

 

Vi betalade och steg in i ett museum med dämpad belysning, Inte en människa utöver oss och personalen. Vi gick lite planlöst till att börja med och tittade oss omkring. Då kom vaktmästaren och gestikulerade och sa (inte på engelska) att vi skulle gå till nästa våning. Väl där började vi se oss omkring. Då dök han upp igen och pekade var vi skulle börja. 

 

Det fanns en kronologisk ordning, så mycket begrep vi, men all skriven information var på italienska och inget annat. Så vi har inte en susning om vad stenflisorna, de små skulpturerna i terracotta eller något annat var för något. Men vi var där! 

 

 

 

Andra porten från vänster.

 

 

 

 

Dödsannonser på Gallipoli-vis.

 

 

 

 

 

I förmiddags tog vi tåget till Gallopoli, en stad på västkusten av den italienska klacken. Promenerade runt och gick in i en kyrka. Det pågick ett bröllop. Vi satte oss längst bak och följde ceremonin men stannade inte för att se  brudparet tåga ut. Ceremonin tog sin lilla tid nämligen.

I söndags förmiddag kom hyresvärden/förvaltaren för att berätta lite om staden och ge oss nyttiga tips. Han är en snygg, lång och smärt man i trettioårsåldern. Han heter N.  Papa- någonting så vi tror han är grek.

Jag frågade, på engelska förstås,  var det fanns butiker av olika slag. Han svarade att det fanns "soaps" både här och där. Vi trodde han talade om tvålar, tvålfabriker kanske, och tänkte att det var väldigt vad mycket tvålar det fanns här. Sedan upptäckte vi att han inte kunde säga sj-ljudet. Lecce uttalas [lettje] om vi inte blivit föra bakom ljuset. Han sa Letse. Fast vad gör det, vi har alla våra egenheter. Alla utom jag då. 

 

På kvällen gick vi ut för att äta. Restaurangen N föreslagit var helt tom när vi tittade in vid sex så vi tog en promenad för att ge tid till andra att gå dit. Efter 50 m låg en kyrka och vi gick in. Det var mässa och, som det sedan visade sig, dop. Två barn inlemmades i Kyrkan. Efter själva dopet av barn nummer 1 höll prästen upp det inför församlingen  och alla applåderade. Det gjorde även det nydöpta barnet vilket var festligt.

 

Styrkta till själen gick vi tillbaka till restaurangen för att även bli det till kroppen. Inya andra gäster syntes, bara personalen. Det struntade vi i för vi var hungriga och vi åt en god middag där.

 

Maken och jag befinner oss  i södra Itallien sedan i lördags kväll. Vi hade beställt transfer genom hyresvärden samtidigt som vi bokade lägenheten vi bor i. Väntade oss en stilig limousin men fick en gammal gulmetallic Fiat storlek liten. Väskorna tog stor plats i det lilla bagageutrymmet att en av dem puttade fram mitt ryggstöd så jag satt i givakt hela vägen. Men vad gjorde det. Chauffören var trevlig och körde lugnt och sansat (80 km/h) på motorvägen medan fartdårarna susade förbi.

 

 Utsikt från terrassen