Om ditten och datten

I går tog vi en promenad till arkeologiska museet i staden. Ingången var inte lätt att finna men skam den som ger sig. Den var på baksidan av huset. Väl inne togs vi emot av en civilklädd anställd. (Det är något vi uppmärksammat - tjänstemännen i museerna är inte uniformerade. Samtliga ser ut som pensionärer som står sysslolösa och tittar på folklivet för att få tiden att gå). Han hade jacka och halsduk inomhus, det har alla, och är väl uniformen då.

 

Vi betalade och steg in i ett museum med dämpad belysning, Inte en människa utöver oss och personalen. Vi gick lite planlöst till att börja med och tittade oss omkring. Då kom vaktmästaren och gestikulerade och sa (inte på engelska) att vi skulle gå till nästa våning. Väl där började vi se oss omkring. Då dök han upp igen och pekade var vi skulle börja. 

 

Det fanns en kronologisk ordning, så mycket begrep vi, men all skriven information var på italienska och inget annat. Så vi har inte en susning om vad stenflisorna, de små skulpturerna i terracotta eller något annat var för något. Men vi var där!