Om ditten och datten

   Att bli äldre innebär att man förändras. Kanske inte så  mycket på insidan som utsidan. Det vet vi och det räknar jag med. Det kanske inte är så himla kul men får man leva länge blir det så. Inte mycket att orda om.

Det finns dock en sak som jag faktiskt längtar lite efter, något som sägs följa i ålderns spår. Jag har alltid varit fullständigt halvdöd på morgnarna. På helgerna kan jag sova i stort sett hur länge som helst. Eftersom jag även är extremt kvällstrött och lägger mig senast klockan tio hjälper det inte med tidigt sänggående. Att vakna lite tidigare och vara pigg (helst) skulle kännas fint. Det är lite asocialt och suspekt  att sova länge när man är 57.

Men, den sista tiden har jag ibland vaknat vid sju- åttatiden och skrämt livet ur maken som vant sig vid att inta frukosten i ensamt gemak på helgmorgnarna. Att se mig komma skridande mot köket i ottan som en vandrande vålnad är han inte van vid.

I morse vaknade jag 06.30. Det var ju tidigt och bra - morgonstund har guld i mund. Men vad katten skulle jag uppe och göra så tidigt? Satte på klockradion och låg kvar. Nästa gång jag vaknade var klockan 09.45. Det var mer lagom tycker jag. Jag kanske inte har blivit så gammal ändå?