Om ditten och datten

När 100-kortet var inhandlat  gick jag in till stan. Jag köpte ett par skor. Jag har varit i varenda skoaffär som finns i centrala Göteborg och provat tusen sinom tusen olika skor, stövletter och stövlar. Problemet är att jag inte kan bestämma mig för vad jag vill ha.  I lördags slog jag till i alla fall.

När klockan var fyra träffade jag maken och vi åt en sen lunch/tidig middag. Sedan var det dags  för oss att ta oss till Operan. Maken hade visserligen varit där större delen av dagen och repeterat i något rum i underjorden men nu gällde det Händel och Julius Caesar.

Orkestern satt i diket som brukligt är. Den var däremot inte så stor som den brukar vara. Flera stämmor var inte med över huvud taget. Julius C är  en barockopera och alla instrument platsar inte. De är möjligen för moderna.

Några minuter före kick off hade  dirigenten satt sig  framför en spinett som var vänd mot orkestern. Han skulle både spela och dirigera tydligen. Han satt med huvudet nedböjt och blundade som i bön, samlade  krafter inför det som komma skulle. Plötsligt var det som om någon kopplade in elström genom kroppen på honom. Han störtade upp från spinettpallen och gestikulerade igång orkestern med en frenesi utan dess like.
Resultatet var öronbedövande vackert och jag njöt av varje minut av föreställningen, både musikaliskt och visuellt.

Barockmusik har den egenskapen att den inte "andas", den bara fortsätter och fortsätter. Då blir det problem för publiken som gärna vill applådera solisternas insatser. Men publik är ett envist släkte och försökte enträget att visa sin uppskattning. Ibland gick det riktigt bra men då fick dirigenten göra en liten "klapp-paus".
Det var en fantastisk opera trots att den var 3 timmar och 40 minuter lång. Inklusive två pauser lyckligtvis. Lite för lång för min smak även om jag älskar opera. 

Kostymerna var underbart vackra men Julius hade dragit nitlotten  vad gäller dem. Han hade visserligen en vacker brokadrock med stövlar till i samma mönster och skinnbyxor. Under rocken hade han en t-shirt utan ärmar och på ryggen stod det "Caesar." Fyndigt. Men -  i några scener hade han en peruk och det finns ingen bättre beskrivning än att den såg ut som trasselsudd som man försökt fixa till så att den liknade en frisyr. I slutscenen hade han detta trassel på huvudet, brokadrocken på och en tio meter lång lila  gardin hängande över axeln.
Foto: Mats Bäcker

Stackars karl. Dessutom var han kastratsångare. Nej, jag bara skojar, han var inte kastrerad men sjöng som vore han det . Han lät som Birgit Nilsson. Hans rival Ptolemaios var också countertenor (som det heter). Märkligt och ovanligt men mycket  vackert. 

Så fort föreställningen var slut kastade vi oss ut  genom dörren (vi satt i en loge vilket underlättade uppbrottet) och sprang genom en tom foajé ut  till bilen. Det är en sorti som vi ofta gör i olika sammanhang och den beror helt och hållet på att vi vill komma i tid till färjan. Sådant är livet för oss öbor.