Om ditten och datten

                                                               


Det första jag gjorde när jag stigit av bussen var att gå in på Centralstationen och Tidpunkten. Jag tänkte att det var bäst att göra som chauffören sa, snäll flicka som jag är. Det var en ganska lång kö så jag stod där och försökte se cool ut. Då kommer det in en dam som går direkt fram till mig och håller upp en tidtabell. Hon frågar om jag kan upplysa henne om vad den gråa färgen över vissa tider betyder. Jag tittar snabbt på sidan men hittar ingen förklaring och säger att jag tyvärr inte kan hjälpa henne.

Jag intar min pose igen  när en ung kvinna från något asiatiskt land tilltalar mig. Hon håller en biljett i handen och frågar på knagglig svenska var tågen finns.Det är en intressant fråga inne på Centralstationen. (Skall vidarebefordra den till överstestinsen.) Jag tittar på hennes biljett och ser att hon skall åka till Borås. Jag talar långsamt och tydligt och säger att hon måste gå ditåt (jag pekar) för att titta på  tavlan med ankomster och avgångar. Hon verkar inte förstå och då börjar jag att tala engelska utan att fråga om hon förstår detta tungomål. Det blir min tur till luckan för kortköpet och jag störtar dit. Hon står kvar när jag är klar och jag säger: "Follow me!" Hon blir jätteglad och springer efter mig när jag med stora kliv går mot tavlorna.  Jag pekar på tavlan för avgångar, tittar på biljetten och kan konstatera att tåget går kl. 14.50 från spår 6. Nu visar det sig att hon förstår engelska, det hade jag inte hunnit ta reda på, och är så tacksam så. Hon tar i hand och ler med hela ansiktet.
Jag undrar vad hon skulle göra i Borås.

Detta fenomen att människor från hela världen tilltalar mig i tron att jag är något slags orakel på järnvägsstationer är inget nytt. I våras var jag ju i Krakow med skolan. Eleverna i nian får åka dit för att besöka Auschwitz bl.a. Fem av lärarna skulle flyga hem och jag var en av dem. Då skulle vi först ta tåget från Krakow till Warszawa för att sedan  fortsätta med flyg.
Centralstationen i Krakow

När vi var på stationen i Krakow gick den manliga delen av sällskapet för köpa biljetter. Vi fyra kvinnor behövde inte befatta oss med sådana trivialiteter utan stod utanför tågdörren och pratade. Jag var för dagen iklädd en mörkblå tröja, blåa jeans och en handväska käckt draperad tvärs över bröstet.

En man kommer fram till oss, vänder sig till mig och säger något helt obegripligt, på polska antagligen. Jag ser helt oförstående ut och säger väl inte så mycket, möjligen "I don't understand". Han säger något mer men tröttnar väl på den ointresserade konduktören och går sin väg.

Vi har roligt åt detta en stund och återgår till samtalet. Då kommer nästa person, en kvinna, fram och visar sin biljett för mig och frågar något med uppfordrande röst. Jag kan inte mer polska än alldeles  nyss och tittar bara på henne. Men hon fortsätter och blir irriterad över min tystnad. Till slut ger hon upp och då ser hon en äkta stinskonduktör och kastar sig över honom. Hon tittar åt mitt håll samtidigt som hon pratar energiskt.

Att jag kunde förväxlas med något i stinsväg i Krakow förstår jag eftersom min klädsel liknade något slags uniform.  Men händelsen i lördags kan jag inte förklara utifrån vad jag hade på mig. I så fall har numera de anställda på Centrastationen  kamelhårsfärgade rockar, leopardmönstrade scarfar, stora prassliga bärkassar med skor och tröja i och svarta handväskor med axelrem. 

Del tre av inlägget om lördagen kommer om några dagar. Det innehåller bl.a. en recension av operan Julius Caesar. Håll ut!