Om ditten och datten

Maken åkte iväg tidigt till Göteborg för repetitioner med Windcorp. Barnbarnet hade sovit över och skulle till Scandinavium. Han och jag  åkte iväg vid elvatiden och  jag släppte av honom vid hemmet. Sedan  hämtade jag söstern och svågern. Vi åkte till Mölndal för att gå på konstutställning. Maggan målar i olja och ställer ut med jämna mellanrum och då ville vi se vad hon åstadkommit denna gång. Det är härligt att se hennes färgsprakande tavlor och inte minst att möta henne själv.

Tillbaka till Göteborg och vid Focus släppte jag av söstera och hennes make. Jag hade kommit på att jag skulle köra till Lilla Varholmen för att parkera bilen där och sedan ta bussen tillbaka till stan. Makens repetitioner slutade kl. 16.00.  Då skulle vi träffas för att äta något och  kl.18.00 skulle vi se Julius Caesar på Operan. Det är så trist att åka hem i två bilar så jag tyckte det var en god idé. Jag hade hela dagen på mig.

När jag hade kört en bit kom jag på att jag, min vana trogen,  inte hade så mycket kontanter i plånboken. Jag skulle ju betala både p-avgift och bussbiljett.  Svängde in till Volvo och tog ut några hundra på Bankomaten. Väl ute på Torslandavägen igen räknade jag ut att jag  lika gärna kunde ställa bilen på Maxis parkering och ta bussen från Amhult. Det är ju gratis att stå där och bussen skulle komma om cirka en kvart. (Det är den som går från Lilla Varholmen och den har jag koll på.)

Jag parkerade bilen och vände mig om för att ta min handväska från baksätet. Där låg också ett par  fina högklackade skor och tunna strumpor som jag tänkt byta till när det var operadags.  Även en  kofta att hänga över axlarna när ariornas vindar svepte över salongen. Detta låg slängt på sätet utan någon påse eller väska. Jag kunde omöjligt få ner det i handväskan. Tog pinalerna i näven och stegade in i en av butikerna, bad att få köpa en bärkasse och så var det ordnat.


När bussen kom var jag beredd med trettio kronor i handen för att köpa biljett. Chauffören tittade på mig med en ointresserad blick och sa lakoniskt att det inte gick att köpa biljetter på bussen längre. Jag stod som ett fån och trodde att han skämtade med mig. Han upprepade lite trött det han nyss sagt och då protesterade jag. Jag hade minsann åkt buss till stan i förra veckan och då gick det alldeles utmärkt att betala till chauffören. Han sa lugnt och fint att på snabbussar kunde man fortfarande göra det men inte på denna. Jag insåg att det var allvar och frågade om jag inte fick åka med då. Jo då, jag kunde ju köpa ett 100-kort på Pressbyrån. Jag begrep inte vilken Pressbyrå han menade, tänkte att det finns väl en sådan på någon hållplats så att jag kunde springa av och köpa ett snabbt. Jag satt och tittade på honom i backspegeln för att se om han gjorde något tecken att det var dags . Ingen signal kom. Jag är en person som vill göra rätt för mig så jag gick fram till honom och sa att jag tänkte gå av vid nästa hållplats, Backaplan,  köpa ett kort och sedan ta en spårvagn i stället till stan. Men det tyckte han var onödigt, den gode mannen, och erbjöd mig att fortsätta till Nils Ericsonsplatsen. Där kunde jag gå in på terminalen, tyckte han, och inhandla ett kort för kommande resor.