Om ditten och datten

Jag är en person som är begåvad med 1,3 stycken geniknölar. Jag är lite osäker på om storleken på den största skall räknas som en hel knöl men jag utgår ifrån att så är fallet. Jag har haft dem så länge jag kan minnas, de har liksom alltid funnits där. Det känns fint att ha dem även om  den största ibland kan skapa en känsla av att  något främmande  behagat tränga ut  en bit  ur mitt huvud.  Trots detta är det ju ett konkret bevis på att jag   besitter ett visst mått av genialitet och det är inget att rynka på näsan åt. Är det någon som tvekar att hålla med mig är det bara att känna efter.  (Glöm inte att fråga först!) Min syster har också en, (1,4 påstår hon) , men den nämns inte ofta. Jag har en känsla av att den bara är 1,28 och inte så mycket att orda om.

I morse uppstod plötsligt  ytterligare 1,0 knöl. Den uppkom under akuta omständigheter när jag tittade för djupt i byrålådan efter lämpliga underkläder. Den antog  en blålila kulör efter en stund och gav en förhandsglimt av den kommande storhelgen och den klädda julgranen.Geniknölar får gärna synas men bättre med några under frisyren än inga alls. 
                                                                
                                                                 
När jag sedan påbörjade min promenad mot arbetsplatsen märkte jag ganska snart att det var halt. Jag är en förnuftig människa som har rejäla skor på fötterna när jag promenerar. (Men inte så förnuftig att jag inte byter till nättare modell när jag är framme. Fötterna skulle dock må bättre av de rejäla hela dagen men det är något helt annat.) Det var nära ögat flera gånger att jag gjorde en liknande luftfärd som på Maxi men lyckades hålla mig på rätt köl under hela promenaden. Det räcker med den färgglada ändalykten och geniknölen i pannan för min del, i alla fram till jul.