Om ditten och datten

Glöm inte tävlingen i förra inlägget!

I går hade jag en träff med en yngling på 18 år. Han heter M. På kursen har vi i uppgift  att göra en intervju med en elev som går eller har gått i särskolan. Det fick inte vara någon man kände eller hade själv i klassen utan en för oss främmande person. Genom vänner fick jag kontakt med M och hans föräldrar och i går skedde intervjun.

Jag åkte direkt efter min sista lektion till stan och mötte M när han slutade skolan. Jag hade tänkt att vi nog skulle kunna få sitta i något rum på skolan men det var fredag eftermiddag och personalen skulle gå hem. Ja, då fanns bara bilen kvar. Den var parkerad på en p-plats intill skolan och det var bara ett par bilar till där. Vi satte oss i baksätet  och jag plockade fram en teknisk pryl som maken lånat mig. Jag tror att det är en mp3-spelare. Jag har en egen sådan faktiskt men den ser inte likadan ut och är av enklare slag. Denna hade jag testat både hemma och med min kollega på jobbet och den var lätt att använda. Jag satte på den och la den mellan framsätena och sedan började intervjun.
Denna är det -  bortsett från hallonen.

Det var en lätt historia för M var en mycket trevlig person som gjorde sitt bästa för att svara på mina frågor. Det tog en stund, nästan en timma, och när två personer sitter i en bil och pratar oavbrutet, i ösregn,  blir det snabbt imma på insidan fönstren. Där satt vi två i baksätet utan att kunna titta ut och eventuella förbipasserande kunde inte titta in. Jo, kanske, om de gick riktigt nära.
Så här såg det ut fast tvärtom.

Det kändes lite suspekt och jag tänkte att risken fanns att polisen skulle vara intresserad av aktiviteten i baksätet.  Två personer i baksätet på en bil parkerad på en nästan tom parkeringsplats, ösregn och igenimmade rutor  kan anses vara värt att kolla av vissa. Men allt var lugnt och när vi var klara med jobbet åkte vi till ett konditori och jag bjöd på fika som tack för hjälpen.

I morse vaknade jag tidigt.  Efter frukost och tidningsläsning gick jag till datorn med den lilla inspelaren och satte mig för att skriva ut alltihopa. Det gick galant. Jag lyssnade, pausade, skrev, lyssnade och så vidare. När jag hade skrivit ungefär en femtedel av intervjun gick inte ljudet igång igen efter skrivpausen. Jag tryckte på alla knappar som fanns men inget hände. Den hade liksom stannat mitt i aktiviteten.

Displayen lyser nu så fint och jag kan se att jag har lyssnat och skrivit 12:57 av 53:22. Allt ser bra ut men den är död. Stendöd. Jag ringde maken som är i Småland för att vinna SM i brassmusik. Han hade aldrig varit med om något liknande - förstås (min kommentar) -  och kunde inte föreslå mer än vad jag redan gjort. Så nu har jag en hel dag framför mig som var ämnad till intervjuskrivning  och tekniken har satt käppar i hjulet. Det får bli en shoppingtur till Klåva i stället. Kanske att jag orkar med  lite lätt städning också.