Om ditten och datten

I dag fyllde en elev 15 år och klassen var bjuden hem till honom  på eftermiddagen. Vi fick god fika och sedan lekte vi.
Leken  gick ut på att lyfta upp en tom mjölkkartong från golvet. Det är väl inte svårt tänker du men här gällde det att ta tag i den med munnen - utan att stödja på knän eller händer. Det klarade i stort sett alla. Min kollega M (ett år yngre än jag) klarade det galant. Sedan var det min tur. Jag böjde mig ner mot golvet så långt jag kunde. Det var inte alls långt visade det sig även om det kändes så.  Det  räckte absolut inte till att få tag i paketet med munnen. Sedan blev det problematiskt. Jag kom inte upp utan fick hjälp av en ömhjärtad elev  som tog mig i handen och drog mig till stående position. Det var såååå roligt och vi skrattade tillsammans allihopa. 
                                                                                          

Sedan fortsatte leken med att ca. en decimeter klipptes av från förpackningen vilket innebar att man måste böja sig ännu längre ner. Flera elever och M gjorde galanta insatser. Jag stod över. Så fortsatte det tills bara botten var kvar. Då kunde inte ens M nå den, (dåligt, hon är ändå bara 56) det var bara födelsedagsbarnets femåriga lillebror  som lyckades. Men han var ju ganska nära golvet redan från början.

Detta är väldigt tråkigt tycker jag. Här ska det tävlas och lekas och alla ska ha roligt och så vinner en liten självsäker 5-åring som är hur kort som helst och som övat i flera år. Fusk har jag aldrig gillat och särskilt inte i ett sådant här sammanhang.