Om ditten och datten

När man blir äldre är det mycket som faller på plats av sådant man fundrade på när man var barn och ung. Vi blir klokare med åren m.a.o. (Fast jag undrar ibland.....)

I min barndom kunde man läsa att "skäggiga damen" uppträdde på någon cirkus.  Hade man tur fick man se henne i verkligheten eller så fanns det en bild i tidningen. Det var något mycket märkligt.  En kvinna med långt hår och klänning hade ett stort skägg. Hur kunde detta ske? Det var lösskägg förstås.

Nu har jag tyvärr genom egen erfarenhet förstått  att skägget  inte var löst och påklistrat utan genuint och äkta, permanent, strävt, svart och snabbväxande. Är det maken hon tänker på? undrar ni. Det kunde vara så men han är man, har haft skäggväxt sedan  tonåren och det visste jag när vi gifte oss. Han har inte fört mig bakom ljuset och mörkat skägget tills i dag.  Nej, jag har numera  en alldeles egen  frodig skäggväxt!  Visst, alla har  fjuniga strån som syns i visst ljus, men nu snackar vi SKÄGG, stickig svart vildsvinsborst.

Vi kan börja med ögonbrynen, Hade jag inte haft en bra pincett och plockat bort de aggressiva stråna efter hand skulle jag se ut som Frida Kalo. Men det räcker inte med det. Behåringen fortsätter någon decimeter längre ner och till och med längre in! I näsan.   

Jag går nu in  på mycket privata domäner och  känner en viss tvekan inför att lämna ut mig själv inför miljoner läsare.  Vi är dock många med samma problem.  Ta min syster till exempel, hennes ögonbryn har vuxit ihop med polisongerna.  Jag använder därför min blogg  till att sätta de oönskade stråna i strålkastarljuset, skapa debatt och få andra skäggiga kvinnor att inse att de inte är ensamma med sitt problem.  "Enade vi stå, söndrade vi falla" som vi brukar säga i familjen.

Att skriva och berätta detta är inte lätt för mig. Därför väljer jag att dela upp texten i två delar. Då kan både ni och jag smälta det som är skrivet och förbereda oss mentalt för nästa kapitel.
Känsliga personer bör undvika nästa blogg.

Fortsättning följer.