Om ditten och datten

                                                           


I dag gick några elever och jag till ICA för att köpa wienerbröd. Vad vi skulle med dem till? Äta förstås, det gör vi varje fredag. Inte wienerbröd kanske men bullar eller kakor eller glass. När en av gossarna och jag sneddade över parkeringsplatsen ropade en dam från en bil: "Pojkar! Pojkar, kan ni hjälpa mig"? Jag såg bara "min" gosse men gick fram till förarsidan. "Åh, förlåt, jag trodde det var två pojkar. Kan ni säga om det står någon moped bakom bilen, jag kan inte se det för för jag kan inte vrida kroppen".


Här gäller att reda ut saker och ting. För det första kallade hon mig pojke, det är nog första gången jag varit med om det. Femtioåtta år gammal dessutom. För det andra körde hon bil utan att kunna vrida på varken huvud eller kropp. Hon  måste därför fråga någon fotgängare hur trafiksituationen ter sig bakom fordonet.

Är hon lämplig som bilförare? Jag är tveksam. Ser man inte skillnad på en snart sextioårig kvinna och en tonårsgrabb och bara kan titta framåt från förarsätet borde hon tänka efter. Skaffa nya glasögon och anställa en chaufför är heta tips från mig.