Om ditten och datten

Efter ett intensivt och seriöst forskande under dagen har jag kommit fram till att spåren på altanen måste komma antingen från Bigfoot eller Yeti.

Det sägs att Bigfoot har en kraftig pälsbeklädd kropp, lutande hållning, vikt på ca 200 kg, längd på 2-3 meter och armar som når honom ner till knäna. Han lär också ge  ifrån sig en stinkande och säregen lukt. Och jag kan vittna om att det har luktat riktigt räligt här till och från under vintern. Å andra sidan får man ta i beaktande att det är mycket svårt, om inte omöjligt, för en person med de yttre attribut som tillskrivs Bigfoot att dyka upp på Hönö. Bara att ta sig hit ut med färja skulle väcka en hel del uppståndelse. Med en förklädnad skulle det utan tvivel gå alldeles utmärkt.


   

Yeti har setts vid flera tillfällen i Himalaya och har  beskrivits som ett apliknande djur som gick på två ben och saknade kläder.



För min del spelar det inte så stor roll vem av dem som varit på altanen men skulle någon komma tillbaka föredrar jag den utan säregen och stinkande lukt. ..fast vid en närmare titt på bilderna är ändå Bigfoot stiligare på något sätt och troligen mer salongsfähig.  Det är lite av Arnold Schwarzenegger över honom. En rakning, lite deodorant och en Armanikostym så är det Arnold upp i dagen. Och i så fall är han välkommen in på en kopp kaffe.

                                     

Innan jag ens hade slagit upp mina ljusblå  i morse hade maken varit ute och skottat på uppfarten. Som straff för min sovmorgon fick jag ta mig an altanen. Själv satt han i soffan och njöt av värmen från en nytänd brasa. Han orkade dock ta några kort på sin arbetande hustru.




Snön måste inte bara bort från underlaget, den skulle över räcket också. Men jag är inte den som klagar.

Efter en timmas slit, när jag börjar skönja brädorna, upptäcker jag något mycket märkligt. Det är gigantiska spår som lämnat isiga avtryck. Jämför man med mina stövlar i storlek 42 (OBS! makens) , står det klart att något stort har varit framme. Frågan är vad. Hmm.

Jag tittade på Let's dance i går och fick mina grundvalar  skakade. Jag trodde rumba var en tjofadderittan-dans med sväng på höfterna och cha-cha-cha, typ. Men vad fick jag se? Par som åmade och kråmade sig i slow motion från början till slut. Vackert och sensuellt men inte det jag hade föreställt mig. Och vems fel är det? Owe Thörnqvists förstås.

                            

Det blev en trevlig dag på stan. Först en sittning hos min trevliga frissa och sedan en trevlig fikastund med trevlig väninna. Köpte en lampskärm i en trevlig affär på hemvägen men nej,  det blir ingen bild i dag. Lampan ser inte alls trevlig ut i den nya skärmen. Den kommer att lämnas tillbaka inom det snaraste.

                          

I dag har jag varit hos doktorn. Han sa att jag inte tål  att vara ledig, att jag är allergisk mot det.
                     

Klockan 09.30 inledde jag en rask och stärkande promenad i det vackra vintervädret. Sol, gnistrande snö och istäckt hav. Jag knatade på i fyrtiofem minuter. Mot slutet uppenbarade sig en ovanlig syn ute på sjön. Två fiskebåtar, en större och en mindre,  låg stilla bredvid varandra. (Långsides)? De kanske hade fastnat i isen eller också så skulle skepparna bara snacka lite med varandra. I och för sig inte så märkligt men på båda sidor om dessa båtar stod människor och tittade på och pratade med varandra. På havet. Vad mycket man får vara med om en vinter som denna.

Innan jag gick ut kollade jag på termometern. -1,4 grader läste jag. Väl ute kunde jag konstatera att något inte stämde för det var svinkallt. Som den förståndiga flicka jag är hade jag tagit på mössa - även om jag tvekade lite med tanke på det låga antalet minusgrader. Väl hemma igen kollade jag med en annan termometer och den visade -8. Tänk så det kan bli.

När jag promenerar till och från jobbet kan jag inte låta bli att sjunga tyst för mig själv i takt med stegen. På hemvägen i dag  var det "Ett, två, tre, fyr, fem och sex och sju. Ut i skogen går vi alla nu".   När jag läste dödsannonserna i morse fanns en med texten från en gammal slagdänga från femtiotalet eller så: "Räkna de lyckliga stunderna blott och glöm dem som sorger dig ger". I förrgår var det "Lunka på, lunka på, vi har långan väg att gå". Så håller jag på och det är inte utan att jag blir trött och irriterad på mig själv.



Men det gäller att se positivt på saker och ting. Det är trevligt trevligt att marschera till musik och jag är medveten om vad jag gör och sjunger inte högt. Fast jag har på känn att det bara är en fråga om tid innan så sker.

Jaha, nu är jag där igen. Utan inspiration. Jag är ofokuserad, okoncentrerad, ointresserad och ouppvärmd. Min syster ringde nyss och undrade om jag fått svininfluensan och låg nedbäddad utan att kunna blogga ens ett par rader.  Jag kan inte skylla på svinen utan tar på mig all skuld. Jag börjar väl så smått då att värma upp så kanske o:na släpper taget.

Jag försöker att skriva något om den här bilden. Den är rolig.

Snacka om kamouflage! Jag undrar om de har sytt kostymerna i slöjden. I skolan försöker vi få till samverkan mellan olika ämnen och här har vi då slöjd, bild, biologi samt prickskytte som "elevens val" på en och samma gång. Svenska kan vi få in också, det är svårt att stava till kamou...och det är säkert ett franskt ord Detta är pedagogik på hög nivå.  Tur att man ser skorna, annars hade det varit svårt att veta i vilken riktning varelsen går. Fast det spelar väl egentligen ingen roll. Om jag mötte en dylik dog jag antagligen av skräck - på fläcken.
 
Apropå riktning kom jag att tänka på en vits från ungdomens dagar. Två killar skulle åka iväg på en MC. Passageraren hade glömt halsduken så han tog på jackan bak och fram för att inte frysa om halsen. Oturligt nog körde de av vägen och hamnade i diket. Ambulansen kom. MC-föraren var vid medvetande och frågade hur det hade gått med kompisen. "Han levde tills vi vred huvudet rätt", svarade ambulansmännen.

Nu när jag skrivit den blir jag osäker på om jag minns den rätt. Antagligen inte, men  den är ganska rolig ändå. Vänta bara tills min syster läser den...då blir jag varse hur den egentligen är. Intresserade kan med stort lugn invänta hennes kommentar.